Vår yngsta dotter hade länge önskat sig ett fadderbarn. jag tror att det var i flera år. Varje jul och varje födelsedag, Ett faderbarn sen stavade hon rätt, ett fadderbarn.

Så blev det. Jag ringde organisationen PLAN. Jag kanske var lite otydlig men vi landade i att bli katastrofföräldrar,där det månatliga bidraget går till en hel by. Vi läste igenom all information tillsammans, nyhetsbrev etc.

Men så kröp det fram, hon var lite besviken. Jag vill liksom ha ett eget fadderbarn.  Och som av en händelse ringde organisationen och frågade om vi ville fortsätta vara katastrofgivare. Jag berättade om vår nu 11 åriga dotter och vad hon sagt. den unga tjejen blev helt till sig; så ung, herregud vad gulligt! FANTASTISKT!

Tänk om jag sagt:

Gulligt vete tusan. Jag trodde hon var idealist, du vet lägereld och kampsång och hela paketet framöver. Volontärdrömmar, helskägg ( nej visst flicka var det). Men så visar det sig att hon är egoist och kolonialherre. Hon vill ju ha ett EGET fadderbarn.

Men det det sa jag inte och det tänkte jag inte utan jag bara skrev det för att innehållet i bloggen skulle bli lite kul. 

Det ÄR gulligt och medmänskligt och vi tycker jättemycket om vår lilla Nema i Tanzania.

Som dottern först kallade Tant Anita, fast ihopskrivet tantanita. 

Gulligt det med!

Här går jag och strosar runt i en bloggfri tillvaro. Tillfreds. Så har jag besökare!!! Som troget och lojalt kikar in på min vissnade blogg. HEJ!

As for me you should be really right in such kind of question! Denna förstulna meningkom helt apropå som en kommentar. Till ett inlägg jag gjort på ren svenska. Om Kosta Boda Art Hotell.

Det verkar lite som alla dessa män från Nigeria som mejlar. Ibland till och med från andra länder. Och de berättar på så knackig engelska om alla pengar jag har att vänta...Jag undrar ibland hur det går till. Är det någon som över huvud taget tror på dessa mejl? Än mindre förstår jag att man kan svara och lämna ut information och nu skakar jag på huvudet - betala pengar för att få ytterligare info. People work in mysterious ways.

Julen spenderas hemmavid. vi var länge det ambulernade cirkussällskapet. Ett år där, ett annat år där och tredje året på ett tredje ställe. För rättvisans skull. Fint med umgänge visst! Men ju fler barnen blev desto smidigare blev det att stanna hemma och bjuda in de andra. Ingen kom. det här med umgänge verkade vara en ganska självisk historia  i alla fall. :)

Barnen har vant sig. vi har våra traditioner. Mycket mat. Och framförallt umgänge! Ofta iförda julens nya pyjamasar. Oj vad man behöver den däringa tillvaron, det mumlas och surras och är helt kravlöst. Det glittrar lite extra för att det är jul. Lagom.

Var länge en total julhatare. Kändes påtvingat, kommersiellt och stressande. MEN. Min man har efter trogen tjänst ( alltsedan 1989!) vänt om mig. Jag gillar julen. 

Kanske bloggar jag lite innan jul. Men om inte..................

Till mina nya och gamla läsare: Jag önskar er en härlig och egendesignad JUL!

Varit på en jättestor tillställning - stor i meningen, mycket människor i en stor lokal. Det mesta blir en grå massa. Men så står vissa människor ut - finns ingen systemati eller annat, bara står ut. Man kommer ihåg dem. 

Ganska fascinerande.

Hade en moderatorroll. Den första i det stora sammanhanget. Det gick bra. Satt mest och tänkte på att jag var illamående. Jätteilla mådde jag. och ja, det var nerverna. men eftersom det var vad jag tänkte på, och på moderatorrollen förstås, så glömde jag alldeles bort att bli nervös! Finurligt va.

Undrar förresten om den nya given blir att servera smörstekta kantareller på julafton. Nyplockade förstås. 

Nu ska vi vara helt otrogna. Fullkomligt. Vår gamla bank Hbanken ville inte alls ge oss samma ränta som vi kan kalla sbe banken. SBE banken gav oss an offer we could not refuse, och så viktiga var vi tydligen för vår gamla bank att jag fick ringa och eftersöka vår personliga kontakt i en vecka, trots att hon sagt att hon skulle återkomma. 

Så dom är rätt körda, vilket dom insett och smyghöjt( läs tagit bort lite rabatter här och var) för oss.

Det är klantigt. hela hanteringen. För det första mötet är baske mig lika viktigt som avslutet. Något banken borde tänka på. Det kan blir en annan gång. Och det borde flera personer som skiljer sig tänka på . Avslutet är lika viktigt som början.

Man minns det lika tydligt.

Hej, bloggen har legat lite i träda. Samstämmigt med att vi pustar ut här hemma. För att sonen, den långe unge mannen flyttat till Skåne. Därmed får vi en paus i det som varit. Så länge. Så komplext. Men nu är han på skolan för likasinnade människor med ADD och Asberger. Omger sig med människor som förstår sig på honom. Som ser honom, och de rapporter vi fått visar på stor skolmotivation!

Herre min je. Så många gånger som alla små hår rest sig på kroppen så fort skolan kom på tal. Lat, slö, dagdrömmande, glömsk - ja oförstådd.

Men nu, studiemotiverad! Jag visste det, det fanns där hela tiden, det handlar bara om att hitta formen. 

Och här hemma lägrar sig lugnet. Och den konstanta inneboende oron är förbytt till små förstulna leenden som bryter igenom helt apropå. 

Och i morse slogs jag av livets kontraster. Först beundrade jag mina blommande rosor utanför köksfönstret, varpå jag gick och skrapade bilrutorna fria från is.

Life is great!

Har varit på en liten resa. Liten men ack så god. Föreläste för en grupp människor i Småland. På Kosta boda Art Hotell. Vilket ställe. Tågstationen iLessebo såg lika ledsen ut som den lät, men om ni har vägarna förbi hotellet - åk in! 

www.kostabodaarthotel.com/

han är hemma nu. Den långe sonen, som provat på folkhögskolelivet i Skåne. Vilket lyft! Äntligen befinner han sig med likasinnade ( aspergare) och framför allt omges med personal som kan hans diagnos. 

Det skramlade ned ett tjog stenar och we are all smiles här hemma.

Snart är det dags att åka tillbka och då stanna längre, i ett större rum. Tjoho!

Turbodottern är på väg tillalperna, där hon ska kanalisera all sin energi på att knipa jobbet som reseledare. Om så blir fallet, vilket det brukar bli när hon bestämmer sig för något, så innebär det......att vi bara blir tre i hushållet ett tag. Tänka sig. Plötsligt ( nåja) händer det!

Det är ju liksom dags nu. Skruvar på mig lite väl synligt när andra föräldrar pratar med halvbebisröster om sina vuxna barn och daltar fram ett:

men det är så mysigt att ha dem hemma, jag vill inte att dom flyttar! 

Egopucko! Tänker jag men säger inte högt. Precis den utveckling vi behöver. är det konstigt att vi har fått en mycket förlängd ungdomsperiod i livet, det är okej att loda runt och inte göra ett dyft fram tills man flyttar hemifrån. Vi har tvärröda siffror vad gäller nativiteten, förstföderskorna innehar samma ålder som tidigare generationers far- och mormödrar. Nu ska jag inte tillskriva daltföräldragenerationen allt, det finns annat som påverkar också. Men det hinner jag inte täcka in här och nu.

CAN YOU READ THIS?    Någon som har synfel? Jag har ju opererat mig och behöver inte längre mina linser. Styrka -1.50, endagslinser flertalet par. En del färgade. Hör av dig för detaljer. Slumpas iväg!

Heeej!

Här har jag haft besök trots att jag inte ens varit här på många dagar. Det känns inte alls bra. Skam, skuld och dåligt samvete. Jag borde jag borde jag borde trummar i mitt huvud som ett envist mantra. Precis som när min gamla farmor fortfarande levde.

Bot och bättring utlovas, här ska det dåliga samvetet plattastill och jämnas med marken!

Fridens liljor