Jag ber om ursäkt. Det ska inte hända igen. Förlåter du mig och är trogen ska jag aldrig lämna dig. Aldrig mer! Nu ska du få olja och extra lyxiga detaljer för nu är våren här förstår du. Så kan vi rulla vidare genom livet du och jag. I det varmare livet.

Jag har lite fobi som jag tidigare nämnt. För lukter. Det kanske bara är rent mänskligt, men jag kallar det i alla fall för fobi. För gammal svett är bland det värsta jag vet. Lukten av ohygien, usch och tvi!

Då blir det som för svägerskan som har en av de värsta ormfobierna jag känner till, hon stöter på ormar överallt. och är den enda som vid provsmakningen i jätteICA blir bjuden på orm. Det fanns krokodil också, men hon fick smaka orm.

Jag verkar dra till mig stinkbomber.

Som för en tid sedan när jag var i Halmstad. Vi skulle färdas från the big airport till hotellet. Tylösand. Utanför den enda gaten stod taxichaufförerna uppradade och jga ville liksom ha den renaste. Det blev så rörigt att jag till slut befann mig i en taxi vars chaufför hade en jättefin taxiuniform. Han hade kört taxi jättelänge. Och ALDRIG tvättat uniformen.

Jag försökte andas genom munnen, tänka bort stanken och hålla mig i skinnet inför mina kollegor och taxichauffören. Det STANK, trots att jag satt bak.

Vi närmade oss slutdestinationen. Nu började jag blekna rejält. Men han var stolt och glad och illaluktande och viftade glatt med alla armar och visade och berättade. Fram mot hotellet berättade han:

 Här är det jettemucket folk, mennischor yverallt. På schommaren.

Ahaa sa mina kollegor, genom munnen.  mmm sa jag, genom näsan.  

Det är han vahettere han Gesschle som har hutellet. ibland har dom konschääär här med vahettere dom där.

Vilka? sa mina kollegor

Men va, dom där, det där bandet vettdu, Geschle och hon va hetterhon Marie! Men bandet vad heter bandet, ahhhh ny vet jag REXONA!

Stack ut näsan i den härliga vårluften på lunchen. Men nu är jag inne igen.

Minns hur vårarna var förr. När man var barn. Hopprep. Cykeln kom ut och kanske kanske fick man en ny vårjacka. Fräknar på näsan och för tunna kläder.

Minns lukten av torr asfalt. Och asfalt när det regnat lite på den. Och jakten på vårlök, vitsippor och tussilago.

Samma årstider. Nu lite äldre. Våren innebär ett första trevande planerande av de små rabatterna. Kära återseenden av tulpaner och krokus - jaså satte jag dem där?

Det ligger en viss förväntan i luften.

Jag använder mig ofta av citat från TV. plötsligt händer det är just nu ganska mkt av en favorit. 

Men så brukar jag också använda mig av den där mannens citat, hans om pluppar med läpparna och tittar ut genom fönstret och säger .... det känns inte riktigt bra( trots att han borde jubla över alla siffror på plussidan) han som behöver Proviva.

Det är roligast att använda när allt ska vara toppen. Plupp plupp det känns inte riktigt bra sa jag till min hålögda väninna när hon berättade att jag såg ovanligt pigg ut. En total flopp kan jag säga. Det är int ealla som sett reklamen. Och minst av allt inte alla som fattar galoppen.

Egentligen skulle det här inlägget, av rubriken att döma, handla om växande barn. Som man ser lite på distans.  Om mellersta dottern som med bravur lagade middag till 10 personer på semestern. inte en gång utan flera. Plus och vuxenpoäng. det handlar om att ta ansvar. Att vilja laga mat. Att vilja göra god mat och känna stolthet över att nio personer uppskattar ens insats. Och om att avväga, inte det minsta för mycket eller för lite. Om att inte tjata om sin "insats" under återstoden av veckan utan faktiskt göra det igen. Och i Österrike detssutom.

Om minsta som skriver singel i sin status på Facebook. 

Jag sörjer inte småbarns- och blöjtiden,  jag jublar! Välkomna in i vuxenvärlden - här har jag varit ett tag liksom och jag har väntat. På er. Äntligen kan vi ha riktiga diskussioner, och jag behöver inte ta till min oerhört nasala och irriterande nu uppfostrar jag dej röst.

Välkomna - lets rock and roll ungar!

Precis hemkommen från en sejour i Österrikiska alperna. Det var skidåkning och hushållsarbete även där, men på österrikiska går det liksom lättare. Att laga mat, att röja upp och att äta.

Ja se alpluften, eller kanske luftombytet!

Väl hemma kan jag konstatera att våren är på väg. Härligt!

Hittills har jag sorterat en hel hög kattkorvar. Och hittat en sopkvast och fem bollar i olika storlek- ett säkert vårtecken!

alltså HEEEEEJ! Nu ska det här fattiga fettot börja blogga igen. För att jag vill, för att det är kul och för att jag behöver det.

Har varit en del på facebook men då har jag blivit lite melankolisk och känt mig misslyckad efter en stund. Där får man bara följa med i allt gullfnuttande, min man är snyggare än din. Jag har haft en fantastisk dag i skidspåret.

Har någon funderat på att öppna en arselbooken (ursäkta utrycket) där man tillåts skriva sanningen och nothing but the truth.

Tänk dig inlägget: Min man är skäckig och jag har mens

Min fru har mens och är skäggig.

Eller: Undrar om min mellersta dotter verkligen är min ( pappan förstås)

Kanske: ångrar mina adopterade barn

Behöver inte vara så dramatiskt, herregud vad min nageltrång värker, räcker gott.

Det börjar lukta vår i luften i alla fall! Det behöver vi.

När snön vräkte ned som mest hände följande episod i vår lilla stad vid vattnet.

Jag ut  som ett jehu till bilen, med en äppelpaj i näven och en dotter som följe. Väl där fick jag först skotta fram grannens bil. Sen min egen. gasade bort halva parkeringen innan jag äntligen fick fäste och rullade ut. Då ser jag ytterligare en granne vifta. Hon ville åka med, bussarna inställda. Javisst. Vid busshållplatsen passerade vi två bekanta till henne som också fick plats.

Nu är bilen full. Vi slirade fram på vägarna och skrattade och pratade - riktigt upplyftande. Hela bilen luktade äppelpaj. Det blev riktigt mysigt.

När den ena kvinnan skulle stiga ur teaterviskade hon till den andra: sitter vi på äppelpajen?!

Hej,

Har haft en hektisk tid. Förra veckan avslutades på ett konferensställe i Halland, nära havet. Intensiva dagar fullspäckade med information, fina möten och glada skratt.

Efter två dagagars inomhusliv skrek det inombords: UT!

Gick ned till havet där jag berusades av att se horisonten och det brusande skummande havet. Vilka vågor! Vilken luft! Det gjorde inget att jag blev helt sandblästrad...vem behöver väl en spabehandling, här fick hela ansiktet, alla kläder och till och med glasögonen en sandbehandling som gjorde susen. Kan kallas för en tusenkronors sandysaturday luxury natural treatment.

Jag tror till och med att det kan vara så att de människor som har förmånen att se horisonten blir bättre på nåt vis.  Man får perspektiv liksom, det stora är det stora och det lilla det lilla. Och mitt på denna jord, vars rundning man ser i horisonten är man själv inte i centrum utan ingår i ett större sammanhang.

Många människor skulle behöva få perspektiv på sig själva och sin egen viktighet  - sätt dem att stirra på horisonten ett tag  så ska ni se! 

Jag leker gärna med ord. Älskar dem. omfamnar dem. Och en del vill jag liksom upprepa så att dom inte dör ut. Förfärligt. Ingen säger förfärligt längre.

Till yttermera visso. Ingen säger så.

och skriver man så här: som vore det på gammalt språk. ja då blir det röda korvar i word.

Nu får ni mitt visdomsord:

När ens liv mest kan likans vid en torktumlare på högvarv - det är då man vill hänga och dropptorka.

Förfärligt bra, som vore det skrivet av en poet typ.