Gick till doktorn för en tid sedan. Ville kolla min sköldkörtel, haft problem länge. och innan jag fick problem så visste jag inte ens att jag hade en, än mindre var den satt. Nu vet jag det. Den sitter i gropen på halsen. och funkar den inte botar man det med ett litet piller. Tänk vad man kan lära sig hos el doctoro.

Nu vet jag en sak till. Att jag ska ta om proverna för glutenintolerans. Va? kan det liksom debutera när man är 40+? Nu lärde jag mig något nytt igen.

Ibland läser man dessa inredningsreportage. Finaste hemmet. Och innehavarna deklamerar: allt (i prydnadsväg) i mit them är valt med omsorg och betyder något för mig/oss.

Fluktar omkring vårt hem där jag sitter. Försöker, inom mitt synfält hitta våra prydnadssaker.

Konstaterar att jag i köket ser dotterns gamla dagbok i ett hörn, en rustik hårborste på bprdet, tre burkar kikärter, gymnyckeln, en pennvässare, en ledsen basilika, en bal toapapper. Prydnadssaker som betyder något.

Lika bra att fortsätta medan jag ändå håller på. Sen kanske det går långt mellan varven. Nu har jag ju ett uppdämt behov av att blogga.

Milstolpe- tjoho. Mellersta dottern har haft sin skiva med skolan på tema film. Det är väl så man gör nu.

Skitgod mat och en finfin inblick i hennes liv. Är så glad att jag kunde och fick vara med. Inte alla som bjöd in sin mamma kan jag säga.

Och alla som inte kunde,  inte hann, blev sjuka, prioriterade annat, låg i lumpen eller helt enkelt inte ville - dom fattades liksom inte. För alla som var där med henne, de som kom fattade precis som jag - detta är en milstolpe! Det är inte kvantitet käraste dotter, det är kvalitet som räknas i längden!

Men nu är du ju vuxen så det fattar du ju själv.  :)

När jag var yngre var det boots partaj och live and let die som gällde. Lystet tittade jag framåt - det däringa vuxenlivet verkar väl ganska spännande.

Man kan ha hus, och en katt kan man ha, fast inkomst ( nu brukade jag få något skimrande över ögonen)!

Nu är man där. Hus check, katt(er) check, fast inkomst check.

Och nu fick jag något skimrande över ögonen när jag tänker att man faktiskt kan kombinera.  Bootsen är på plats. Partaj kan jag fixa. Live and let die är det enda som går bort.

Vilken bra dag, vilken bra tanke!

Om jag vore riktigt arg på någon. Kanske idag. Då skulle jag säga:

Jag önskar dig en liter snö under din tröja som ingen undrar var du köpt!

Japp det skulle jag säga och mena det. från djupet av mitt hjärta. 

Ibland är jag i fullkomlig balans. Då kan jag gå in på en loppis och tänka: nämen behöver jag verkligen något av allt det här? Det kan ju vem som helst tänka. Jag är på intet sätt unik. Och är jag inte i balans skiter jag i den inre rösten och kan shoppa loss rejält. Bara för att det kostar en femma. Sjukt.

Balans - in på loppisen- grötmyndiga inre rösten och resten av min jordeliga lekamen är överens - köper inget, för jag behöver det inte.

Det är fanimej roligare och mer "action" att var i obalans.

Jag är glad och stolt över att vissa saker gått i arv. jag ärvde det från min pappa som på sin tid var en föregångare. Nu är det nedärvt till mina barn. Nej inte soleksemet!

Nej men intresset för skidåkning. Vi bilade när jag var barn. Hela vägen ned till österrike. Bodde på små pensionat med gigantiska duntäcken. Och åkte skidor. En gång, jag var yngst och då i tonåren ( alltså inte så liten) körde vi sträck. Fem personer i en Fiat Ritmo ( alltså en liten bil). FEM. VUXNA nästan. I en FIAT RITMO.

Men det gick det med. Vi sov en timme i bilen när vi var framme, för vi kom dit vid 8, liftarna öppnade 9.

Nu är mellandottern i Sälen med bästa kompisen och jobbet. Och hon var i Val Thorens i december och i Österrike i mars och vill till åre i april.

Härliga gener det där!