I morgon styr jag kosan mot söder. Skåne blir min hemvist under kommande två veckor. Hoppas på en del sol, salta bad och hopp i vågor. Och blir det regn kan man leta skatten vid regnbågens slut.

Och regnar det fortfarande kan man ju fiska.

Eller sitta och betrakta naturens förunderlighet, vicka på tårna lite i vattnet.

Och jag säger hej då till huset, hej på ett tag till de familjemedlemmar som inte följer med direkt och hej då blommorna i trädgården!

Sagolik färg och jag måste säga att den är än mer fantastisk i verkligheten! Blanka fina blad och mängder med blommor som dessutom doftar. Det hade ju räckt med utseendet liksom.

   En annan välfylld, starkt doftande ros. Gillar!

Bara för att!

sporadisk uppdatering att vänta kommande två veckor.

Jag glömde bort att skriva det jag kom på i skogen. Jag leker med ord titt som tätt, ger er bara små glimtar här. Ord är mitt liv. Ord är sättet jag bearbetar saker som sker. När meningen ( tvetydigt) är klar, det kan ta år, är jag färdig med bearbetandet.

Mitt nya ordspråk igår kom till mig i skogen, bland alla blåbär:

Glesa buskar har störst bär.

Jag vet. Ni får tolka det precis som ni vill. :)

Och avslutar med mitt andra egenkomponerade ordspråk:

När livet är som en torktumlare det är då man vill hänga och dropptorka!

Nu är det schemester! Holiday Urlaub, ledigt helt enkelt.

Och hur inleder jag den? Jo med att sätta igång femtusentre projekt. Så pass illa att sonen suckade och åkte till mormor. Jag orkar inte vara hemma när mamma har semester. Den pojken har liksom alltid rätt, fåordigt konkret är vad han är.

Dagen blev kväll och tanten ( jag) krönte det hela där hon satt och skrockade över att hon blivit hemskt lik sinfarmor. Den kvinnan hade tamejsjutton ett förkläde för varje syssla. flinka fingrar kokade saft och var nämligen ett rekorderligt fruntimmer. Lite osexigt javísst, men vem fan vill vara en annan Marilyn och sova bara i chanel nummer 5? 

Jo jag for ut i skogen.För att plocka blåbär. Tycker jag om blåbär? Njae. Men det finns liksom något inneboende farmorskt hos mig. De växer ju för fan där, är gratis och ska tas tillvara. Av mig. Inser att jag har ett ganska digert arbete framför mig. Undrar vilket förkläde jag ska ha på mej? Nåväl. Jag tog en paus och förbannade de djävla myggorna. Jag kom ju där barbent och svettig ( det gäller att ligga i) och jag hörde Magnus Mygga säga till de andra; tjoho smörgåsbord vänster, smörgåsbord vänster! 

Väl där, suckandes över min odiagnostiserade frenesi så såg jag dem. Kantarellerna. Sommarkantarellerna. Herreejävlar just jag hittade er kantarellerna. Just de kantarellerna stod där och tröstade mig. Och plötsligt spelade det ingen som helst roll att jag liknar farmor. 

En morgon var jag på väg ut från hotellet och blev nästan påkörd av en mycket vingligt hanterad cykel. Det var Jesse Jackson!

Vi trampade skorna slitna på kullerstenar, bytte visitkort och var på seminarier. Arrangerade ett eget seminarium med bravur. Undertecknad har ju ett kontrollbehov. Undertecknad skulle hålla föredrag och samma person fick inte vta innan inför hur många. I Almedalen anmäler man sig inte på seminarierna, man bara kommer.  Det var uppskattningsvis 80 personer som lyssnade, både i lokalen och utanför genom öppna fönster.

Nervositeten släppte. Och jag kunde andas ut. Fortsatte trampa skorna i kullerstenarna, solen lyste bakom dimman som låg tätt tätt. Och gjorde kvällarna kalla.

Allt har sin  tid. Jag gillar Almedalen och har träffat människor som jag sökt i evigheter. Haft lunch - och middagsmöten och sitter mer en fullsmetad bok med kommande projekt. Projekterna hade blivit av utan Almedalne. Men det hade tagit ett år till ungefär, innan allt varit lika mycket på rull som nu.

Men nu så, nu ska jag vara LEDIG så in i baljan, så ända in i blåbärsris och bryggfilosofi, så ända in tusenmiljarders skönlitterära böcker.

Hallelujah!

Hej på er glada. Om det är tyst här några dagar beror det på att jag är på Gotland. Almedalen vet ni.

I will be back before you know it :)

Det sjödrama som utspelade sig för ett par dagar sedan och som jag bloggade om här fortsätter.

Nu inte längre på sjön. men på land.

Vår särdeles timida städerska här på jobbet undrade med förvånad men lite skyggt ifrågsättande min vad det var under och runt mitt skrivbord. Det var små små bitar vass som liksom kilat fast sig inuti mina skor. Som när jag klafsade runt här på jobbet envisades med att ramla ur och till sist bli en fin liten vasshög.

Jag gav mig i kast med att försöka förklara , emn tappade liksom bort mig. Hon indikerade med hela kroppen att hon inte förstod vad jag varit med om än mindre vad det hade med "gräset" på kontoret att göra.

Nu är det uppborstat och klart, men leendet består.

Alltså vilka kvällar vi kan njuta av så här års! En snabb resa hem efter jobbet , svida om, handduken nedpackad, ett telefonsamtal och sen sitta på en klippa och bara snacka och läsa och bada. Se solen dala ned så sakteliga. 

Så lätt det blir sommartid. Dessutom känns det så där härligt bra att utnyttja lite av det som vi faktiskt betalar lite mer för. Jag menar, närheten till vattnet gör att bostaden är lite dyrare än om den låg i myggdungen i inlandet. Och då bör man ju i alla fall utnyttja mervärdet. Ta ett kvällsdopp extra. 

Sen känns det ännu lite bättre om man, eftersom man betalar lite för det också, utnyttjar utbudet i den stora hufvudstaden. Men det blir allt för sällan. När det görs förstår man mervärdet och det högre priset. Faktiskt. 

Igår kväll utspelade sig ett sjödrama, ett hästdrama en alldeles sagolikt vacker kväll. Bara så där - en sketen tisdag.

Min väninna Johanna har fått en båt som ligger nedanför oss i vassen. Och har man nu fått en båt är det liksom en lite mer charmig och gisten sak än ett modernt och blankt flytetyg.

Vi var tre glada damer som klev i båten. Den ena med middagsmatsäck och alla tre med svampkorgar.  

Puttade ut oss från vassen. Johanna lite sammanbiten, tittade förstulet på Archimedes pentamotorn från 60 talet. Tryckte på lite knappar och skruvade lite här och där och spottade i näven och sa: japp, går det så går det annars får vi ro!

Johanna försökte lite försiktigt dra igång oss - men var lite för vek och snäll och inte så där knyckig.

Den blir sur och vi blir sura tänkte jag och erbjöd mig mina tjänster. Det här med att dra igång motorer är liksom min grej, både sunkiga gräsklippare och båt motorer från 60talet.

 Tog ett rejält tag, drog första gången - ingenting. Andra gången hoppade vi igång med ett ryck.

Nu föll det sig liksom så att jag var koncentrerad på att få igång oss, och bara det. Johanna satt i aktern och tredje väninnan i mitten. Vi hade liksom fören mot land och innan vi visste ordet av hade vi så oflärdfullt det går forcerat en liten vassrugge och hamnat uppe på land. Jag klandrade båten, vafan gör DEN? Johanna  klandrade nog mig och AC satt som en pinne i mitten och såg bara förvånad ut. En kvart innan hade fjärden varit full av båtar, och ett par badgäster fem meter ifrån oss.

Men när vi hamnade i vassen var det helt folktomt. När Johanna tittade upp från aktern där vid motorn var hon fullständigt nersmetad med svart jox i ansiktet. Då brast det,  vi skrattade så att måsarna kom av sig, så att vattnet steg och hästarna gnäggade. Vi hjälpte till och med the global warming på traven tror jag.

Nåväl nytt försök, denna gång längre ut i fjärden, nu med fören pekandes utåt mot slutdestionationen. Och nu gick det bättre.

Kantarellerna lyste - med sin frånvaro. Däremot kom en häst från den stora klungan och nosade i våra korgar. I min korg stannade den extra länge. Tittade upp på mig, och kastade mulen ned igen. Jag tyckte att det gick bra. När han sedan var färdig gick han efter mig. Jag pratade med honom och skyllde på honom för att han ätit upp alla kantareller och att det fanns minsann mkt mer för honom att äta som häst än för mig som homo sapiens på denna öde ö.

Vi lade oss på en klippa och avnjöt solnedgången och naturens magi. Ibland är livet allt bra fint.