Man har nästan svårt att fatta att dessa bilder togs i söndags, den 2 oktober!

Det blev bra trots att det blev fel.

   Krasse, ringblomma och petunia!

   Luktärt och krasse!

   Och rosorna kommer än en gång!

   Och rosen som inte riktigt hann upp när den var nyköpt, men det tog den minsann igen nu i september och oktober!

Hösten är bäst!

Händelsen utspelade sig för ett tag sedan. Personer och platser, samt vissa detaljer är kodade av hänsyn till de inblandade.

Ett företag ska resa iväg. Det innebär att de anställda får dela rum med varandra. Det gör person A och B. Båda kvinnor i medelåldern. Der fungerar helt smärtfritt.

Den ena är mer bestämd än den andra. När de får nycklarna säger denena bestämt: vi får sjöutsikt!

Jasså får vi säger den andra glatt. Stolpar iväg. Öppnar dörren till ett fräscht hotellrum, drar isär gardinerna. Noll sjöutsikt. Byggarbetsplats. Hotellet ska byggas ut.

Damerna pustar ut efter den långa resan och pratar om huruvida bygarbetarna ska börja arbeta tidigt nästa morgon. De hoppas att så inte blir fallet.

Kvällen tar slut efter en hel resdag, mycket god mat, en del alkohol och annat gott. Damerna lägger sig samtidigt. Somnar ganska omgående. 

Braaak! Värsta smällen. Den ena väcker den andra eller om det är den andra som väcker den ena spelar inte så stor roll.

Vad var det?

Ja vadfan var det?  

Båda damerna sitter nu mycket sömnigt och halvvaket upp i det kolsvarta rummet. Den ena går fram till fönstret och kikar ut om de börjat bygga. Men ingenting. Alldeles öde och tyst, jordhögen kvar och cementblandaren orörd.

Vad kooonstigt!

Jag tror jag vet vad det var!

Vaddå?

Jag tror jag fes!

Ahaaa God natt då!

Damerna somnar om omgående och först nästa dag kommer de ihåg vad som hänt. Under kiknande skrattsalvor erkänner den ena att hon inte bara trodde att hon fes utan hon liksom visste det.  Jag brukar bli så bubblig i magen under resdagar. Förlåt den ena brukar bli det. Av damerna menar jag.

Gick på Hamngatan härförleden ( gud vad jag gillar dessa mossiga ord, skriv dem, vårda dem, de är utrotningshotade!).

Där gick en krum tant med resväska, man i hatt, kostymsnubbar och en hel familj från landsorten. Ja dessa kan man känna igen  på långt håll. de strosar på ett annat sätt liksom. Står lite fel i tunnelbanan, kanske lite till vänster i rullstrappan fast den heliga regeln är höger. Högerregeln. Stå till höger, rusa till vänster. 

Flickor, kvinnor, ladies, män, pojkar och herrar. Alla strävar efter samma sak, kom på det bara så där i vimlet. Alla, nåja de allra flesta vill bli älskade. Det är allt. Så enkelt. Så jävla förenande förbannat enkelt. Oavsett var vi kommer ifrån, hur dyra skorna är, eller hur trasig jackan är. 

Di leva och jag trala la la! 

Jag välkomnar åren. hej 40, hejdå, hej 41 osv. I en rasande takt skuttar jag vidare och fyller på söndag 46! 

Jag har lärt mig ett å annat under resans gång. Under livet gång. Att hålla inne med en del tankar. Att inte säga allt högt. Att inte fördöma.

Min resa har varit krokig. Jag har nått fullständiga återvändsgränder, backat, ibland gjort en usväng, och ännu mer sällan väntat på att bli bogserad därifrån. 

Fullkomligt oväntade saker har skett. En bror till exempel omkom i en olycka när han inte ens var 30 år fyllda. Min energiska, humoristiska, varmhjärtade storebror. Det var en återvändsgränd kan jag lova. Trauman, disasters, livet.

Å på ett sällsamt sätt söker jag mig, utanför orden till dem som är likadana. Som om det finns en supersensor inbyggd någonstans. Som känner av att  här har vi en till, som tuffsats till av och i  livet. 

Och som jag inledde detta med - jag försöker att inte känna mig beklämd över dem som bara åkt autobahn i 180 i pappas cabriolet hela livet. För deras trauma KAN faktiskt vara att de missade den totala utförsäljningen, att håret är fult, att soffan kom i fel färg. Men i mitt stilla sinne tänker jag, men säger ALDRIG högt, snälla ödet rusta denna människa för livet, ge dem något att bita i!

För se, jag vill då inte vara utan mina upplevelser som format  mig till den jag är. Jo, jag skulle hemskt gärna vilja fika med min bror, krama om honom och säga att han är mig kär, det skulle jag vilja.

Men allt annat, nope. 

Hej och hår!

Har begåvats med en synnerligen speciell dotter. Som när hon var 11 år tappade sitt hår. Nä inte bara så där på bussen eller i plugget eller så, utan det föll av gradvis. Sjukdomen heter Alopecia Areata och är autoimmun. Obotlig. 

I vår familj har vi en högst avslappnad inställning till det där som sitter på huvudet och det som finns under armarna för den delen också. 

Mitt hår växer på bredden liksom.  Makens var axellångt när vi träffades och yngsta dotterns rastaburr går inte av för hackor. Sonen har ett kompakt mörkt stycke på huvudet.  Å så har vi starka fröken hårlös. Nu var jag på vippen att skriva hårlöss av bara farten. Usch!

Det är förbaskat skönt att inte bry sig. Hon är vår guide ur den ytliga världens alla hangups, vår ledstjärna för att stå stark och fri och glad, hon är bara hon helt enkelt.

Peruken sitter på, ibland inte. Oftast inte. Ibland är den nedpulad i väskan eller glömd i taxin, ibland i trappan och på vädring på balkongen.

Tänka sig, 11 år. Nu är hon 19. En stolt och vacker kvinna i sina bästa år, flankerad av en imponerad mamma.

Ville bara säga det. Have a great hairday! 

Vill gärna dela med mig av en utmanande och rolig lek som man kan ägna sig åt.

Jag ägnade mig åt den på jobbet. På en kick off innan middag. 

Utrustning

Lika många A4 som medverkande personer.

Dito pennor i samma färg.

Tejp.

Med tanke på de skräckslagna minerna och de högljudda suckarna som hördes när jag förklarade vad vi skulle göra - så gick leken över förväntan.

Kanske minglar man, kanske dricker man kaffe eller drink. Men det hela går ut på att man tejpar ett A4 ark på varje person och förser alla med en penna. Sen ska man anonymt skriva positiva saker om alla personer på deras ryggar. Ett för varje person. Sen ska man läsa upp sin lapp.

Den första som skulle göra så i vår lilla grupp blev så överhövan rörd att hon inte kunde läsa själv. Någon annan fick ta över.

Det må vara tillstyltat och tillrättalagt, men jisses amalia vad man blir glad! Kan tänka mig att det tummas på många lappar på kontoret när dagen känns tung.

Då kan man kanske ha bidragit till att lätta upp det för någon, låta den flyga iväg liter grand styrkt av sällan sagda snälla saker.

Egoboost i grupp! 

Så föll det sig som så att hela lilla familjen enades om att nu skulle vi nog börja ett nytt liv. Ett friskare liv. Sundare liksom.

Åh vad härligt, alla var eniga. Morötter inhandlades och det liksom strålade lite om lilla familjen. Lite som en reklamfilm.

Sen kom sonen hem med 6,5 kilo choklad. Hade vunnit. På Gröna Lund.

Ödets ironi, men jädrar vad gott, inte en morot så långt ögat når här ikväll. Dajmpapper e vackert! Å om man kisar lite kan det nästan se ut som en väldigt röd morot. 

Hej,

Just nu är jag inne i en period av mycket jobb och en massa dåligt samvete. Alltid detta dåliga samvete.

Vi är allt bra taskiga mot oss själva, eller hus? Man radar upp en massa vänne roch bekanta och liksom suger musten ur dem. Om man med must menar att när jag tänker på dem så tänker jag alla bra saker som de hinner prioritera. 

På Kerstin som verkligen är med sina barn.

På carro som alltid är ute och går.

På AC som alltid är i sitt fina huse i Närke. 

På han som alltid tränar, på henne som har ett hem som luktar Ajax....

Men det finns en baksida. Kerstin kanske inte tar tid för sig själv, hon kanske har skitiga strumpor och mögligt bröd. 

Carro kanske betalar räkningarna lite för sent

AC kanske prioriterar stugan framför bilen som inte håller en enda besiktning. 

Vad jag menar att vi alla suger i oss det där som sticker i ögonen, inte av avundjuka utan av dåligt samvete. För att jag tror att alla andra hinner så mycket mer och prioriterar så himla mycket bättre i det häringa livspusslet med saknade bitar.

Å så där håller vi på. 

 Och jag har dåligt samvete för att bloggen blivit trist och egotrippad och allmänt pladdrig och för att jag fortfarande har trogna läsare. 

Over and out, back soon.