Ok, ikväll tittade vi också. Eller jag.

På schlagerfestivalen. Andra chansen. 

Det har hänt något. Barnen röstar på bananen. Andra på barfotamannen med ett dunkelt förflutet och en förtrollande karisma.  Hör säkert ihop.

Det som är så uppfriskande är att ju mer "etablissemanget" tjoar att det är katastrof, att vissa inte har på scenen att göra, desto fler röster strömmar in. Jag tror att denna polemik lett till att människor som aldrig sett skådespelet tidigare manas till att titta för första gången.

Länge var ju Schlagerfestivalen det enda musikprogram vi hade. I alla fall nästan. Nu har vi ju Idol och digillo och så ska det låta och Sveriges bästa röst eller vad allt nu heter. Därför har glitterorkestern och hela arrangemanget Schlagerfestivalen fört en tynande tillvaro, kan jag tänka mig.  

Jag menar, samma nunor år ut och år in, Björkman och Pling och vissa av artisterna. Samma glättiga fåra.  Vad röstarna säger; FÖRNYA ER. Det är dags för er att kliva av.

Det är faktiskt lite av en civil olydnad, här kommer svenska folket och säger fuck off, vi röstar som vi vill, oavsett vad som sägs.  Det är jättehäftigt och något jag saknat i Sverige!

Vem vet, snart kanske vi får se de svenska bönderna göra som de franska, lassa ur en massa dynga direkt från flaken på sina traktorer framför Rosenbad, om de är missnöjda med något politiskt beslut. 

Snart bär det av igen.  Till Österrike. En vecka kvar. Känns helt okej liksom. 

Och när vi kommer hem igen hoppas jag att det börjar bli dags för lite mer TRÄDGÅRD ( terapi) 

Det är spännande med människor. Visst är det?!

Befinner mig just nu i ett mellanland, en slags halvfredad zon.  Det gäller de egna avkommorna  som på ett besynnerligt vis börjar komma ikapp en. Har jag degraderat? Nä, de har vuxit.

Äldsta sonen är ju inte längre hemmaboende. Han hör numera till Österlen. Sen vet vi ju inte om det är för gott.  Mest gäller detta inlägg mellandottern som faktiskt snart blir 20 år. 

En vild vild katt. Har hon varit. Vi snackar dåtid. Nu bor här en lugn och harmonisk tjej som flera helger i rad bara varit hemma. Ensam emd mamma och pappa och lillasyster. Hon är sjuk? Hon är ledsen? Dunderkalaset inställt, eller hon blev portad? 

NEJ! Hon börjar bli vuxen.  En tänkande, självständig och självklar individ.  Förbaskat trevlig. Gränserna blir utsmetade. Det är skönt och fascinerande.  Jag är alltid hennes mamma och  barnen mina barn. 

Nu planerar vi en sushimiddag. TILLSAMMANS. Hon och jag och våra kompisar. ( ja några av mina och några av hennes alltså).

Thats happiness. 

Jag står inte ut. Med melodifestivalen. Men har kommit på ett knep. Jag lyssnar bara. Tittar inte. för det är precis det som är knepigt. Det är så glossy glossy liksom.

Je suis ledsen och melankolisk för övrigt. Känner mig som ET i diket. Hudlös och gråtmild. Och slut på energi och slut på det mesta.

Dessa perioder kommer. För vissa lite oftare, för andra mer sällan.  Trot eller  ej, men här har ni en som sällan deppar ihop. Har en slags glad underton i det mesta. Så när jag blir ledsen och inte är på topp som nu måste jag f ö r k l a r a att jag är just det.  Känns så där måste jag erkänna. Men familjen tittar och lyssnar och fattar nog lika lite som jag. 

sånt är det, till tonerna av Danny nu. 

Idag hände en högst besynnerlig grej asså. 

Sonen, vår förstfödda fick hem det ORANGEFÄRGADE KUVERTET!    

Hallå. Jag firade just hans födelse med äppeljuice och leverpastejmacka.   Känns det som.  Det innebär ju att jag börjar bli gammal elle redan är det. För nyss när jag liksom snabbkollade till vänster satt min man där.  Jag hann för en millisekund tänka, men Vad i hela friden gör svärfar här? Sen blev jag glad och sen gick det över.  Det glada var för svärfar gick bort för länge sen, och inte har levt på många år och därför gick det över.  JAG GILLAR INTE ORANGE!

Klarsynen kan vara brutal. Helt enkelt jättehård. Så har det nu varit. jag har ännu inte återhämtat mig.

Se det här med förändring gillar jag. Men då i min egen takt och ibland med lång startsträcka.

Nu vill den yngsta byta skola.

Vi har varit där - check

Hon är helt med på noterna- check

Börjar efter sommaren - check

Och klarsyntare elvaåring får man leta efter. När jag tjatat på henne om det verkligen var förankrat - detta beslut - så fräste hon liksom till i förbifarten: JA jag vill byta, men du verkar inte vilja, men vet du, man kan byta tillbaka också.

Jahapp!

PS det känns fortfarande inte riktigt bra.  

Att ha jobbat för mycket, att ha låtit sig styras av andra och att inte ha tillåtit sig att vara lycklig. Det är några av de saker döende människor ångrar mest, enligt den nya boken "The top five regrets of the dying".

I sitt arbete som sjuksköterska inom den palliativa vården har den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware kommit i kontakt med många döende patienter. Genom sina samtal med dem märkte hon efter ett par år att det fanns ett gemensamt tema när det gällde vad folk ångrade med sina liv.

Började föra anteckningar
Hon började föra anteckningar och gav nyligen ut boken "The top five regrets of the dying" som beskriver de tankar och funderingar många människor har innan de dör. Det vanligaste människor ångrar med sitt liv är enligt Bronnie Ware att de inte vågade leva sitt liv som de ville, utan levde efter andra människors förväntningar. Näst högst på listan, och främst när det gällde män, var att man önskade att man inte jobbat så mycket och så hårt.

"Nöjde sig med en medioker existens"
Den tredje mest vanliga sak många döende ångrar är att man inte hade modet att uttrycka sina känslor. "Många människor tryckte undan sina känslor för att hålla sams med andra. Som ett resultat av det nöjde de sig med en medioker existens och utvecklades aldrig till vad de hade kunnat bli. Många utvecklade sjukdomar på grund av den bitterhet och den frustration detta innebar", skriver Bronnie Ware i boken.

"Alla saknar sina vänner i slutet av livet"
Som nummer fyra på listan kommer att många ångrar att de inte hållit kontakten med sina vänner.
" Ofta insåg inte de döende hur viktiga deras vänner var förrän veckorna innan de dog, och då var det ibland inte möjligt att spåra dem. Många döende hade blivit så upptagna av sina egna liv att de släppte taget om sina viktiga vänskaper. Det fanns många som djupt ångrade att de inte gett vänskaper den tid och ansträngning som krävs. Alla saknar sina vänner när de dör", skriver Ware. Sist på listan kommer, kanske något överraskande, en ånger för att man inte tillåtit sig att vara lycklig.
"Många inser inte förrän i slutet av livet att lycka är ett val", skriver Ware.

Ibland vet ni går jag i spinn. Inte så där litet som en mygga, int ens som en humla, nä nu snackar vi helikopterdimension på mitt spinn.

I januari föddes plan ett. Jag ska göra ett TV program- jag har hunnit ringa till en kändis, jora känd från TV och prata honom lomhörd. Det gjorde jag och han med, med den äran.

Nu ska här produceras en långfilm också, och kanske en bok, först bok sen långfilm, eller kanske en kortare variant av film, i alla fall en novell. Den finns i mit thuvud. Jag VET den.

Å den tredje planen är hemsk skoj. Innehåller mycket vatten.

För er som inte känner mig så väl: jag deklarerar, jag betalar mina räknignar, har kredit på banken och visitkort.

det känns viktigt att rada upp denna information eftersom det ger mig en normalitetsstämpel. Om ni vet det innan så kan det andra "spinnet" landa i något kreativitetsfack kanske, ge mig en intressantare framtoning.

Min familj lyssnar och kommer med hummande bifall ibland. För dessa projekt kommer och går.  Men dom är härdade. Jag känner det liksom på mig. Att de bara lyssnar till hälften och ställer följdfrågor mest för min skull tror jag. Det är väl det som är kärlek kanske. 

Måtte jag inte ha bränt deras vilja till kreativitet i båda ändar. För det vill jag inte. Man måste våga. Även med huvudet. För rätt var det är så blir det ett sjuhelsikes lyckokast- Någon gång smäller det.