Om man liknar det hälsosamma livet vid en människa som kommer emd en biljett är det ganska absurt.

Människan, vi säger en vitklädd man står framför en med en biljett som innehåller God sömn,  stark kropp, bra lungor och 10 år extra här på jordelivet.

Här varsågod säger mannen.

Och jag tackar nej.

Biljetten är träningen, konditionen, livet utan tobak...

Vill befinna mig någonstans mittemellan portföljen och förklädet.

Lite mer tid. Lite mer omvårdnad, och inte lika mycket "det ska göras på kortast möjliga tid". Den fnuttiga tid man har utanför jobbet.

Har levt under devisen under senare år: äsch ingen idé att reflektera över ekorrhjulet, det är bara smärtsamt. Lika bra att springa på som fan och försöka ha kul under tiden.

Och visst funkar det. Ganska bra.

Jag läste inne på en bloggväns sida att hon ska läsa om en del favoriter. Det skulle jag aldrig våga. Ett tag envisades jag med att stryka under och markera meningar och stycken som var särdeles bra. Nej jag gick inte så långt att jag kommenterade.

Vid ett tillfälle stötte jag på en sådan bok, en sån som legat till sig, som jag verkligen hissat till skyarna, den var omvälvande för mig i livet och fantastiskt skriven.

Då, några år senare, undrade jag varför jag strukit under det första stycket och inte det andra. Jag insåg på ett lite pinsamt sätt att jag var mkt ung och naiv när jag läste boken den första gången.

Och så får det förbli. Det blir ingen andra gång.  Det finns böcker som fastnar, som går in under huden, för att huden då är mottaglig för just det. Omständigheter kanske, var man är i livet, hur man mår.

De där böckerna som är åh och ah och nej inte redan slut. Böckerna vars budskap man bär med sig.  Som kanske gör att man härdar ut, att man förstår, eller att man gör ett val. Jag törs inte läsa om dem. Det skulle bli för smärtsamt att plocka ned dem från piedestalen liksom. Så där får dom vara. Min första ahaupplevelse i bokform var om en ko. Kossan gjorde allt som föll henne in, boken heter Jag vill, jag kan, jag gör det! Den ska jag kanske, men bara kanske läsa om. 

Liknar det vid en väninnas förbud mot att fotografera på bröllopet. Hon ville minnas som det var, varenda detalj, lukt, smak och skratt, som det var - för henne där och då. I sitt eget huvud. Utan facit, i form av bilder.

För ett par veckor sedan enades ett par väninnor och jag om att det är på tok för lite libanesiskt i Sverige. I alla fall i våra svenska liv.

Lite för lite libanesisk mat - meze. För lite söta teer och vattenpipa.

If we cant go to Libanon, bring it here! sa vi och gjorde slag i saken.

   Alla dessa goda kryddor. Rätten heter Harissa tror jag. Smaskens. Nä den heter ju Tabbouleh - tack AC!

   Här har vi gjort falafel. Fuskade, jag köpte en påse, tillsatte två deciliter vatten, fritera, klart. mmmmmm

Hela härligheten! Filodegrullarna var en pärs, men värt besväret. Dessa lövtunna ark skulle delas i olika remsor, läggas på lager med smör emellan och fyllas med lammfärs. Sen hade vi naturligtvis gjort hommus och baba ganousch, ni vet den där röran med aubergine.

Efteråt var vi bara svenskt proppmätta, orkade inte ens dansa magdans än mindre röka vattenpipa.   

.. har jag berättat att jag varit halva dagen på jobbet en gång och haft tröjan ( den fina) både utoch in och bakochfram.

En kollega sa det till mig. Precis innan jag skulle in på ett möte där alla satt i kostym.

En del säger att man kan signalera olika saker med kläder. Finns till och med kurser i eländet. Klä dig till makt. kanske det. jag tror inte på det. 

För mig är en tröja en tröja. Är det en gul tröja köper jag den inte. Men är den svart och skön då kanske jag slår till. Kläder måste vara sköna, är dom inte det signalerar jag - här går en kvinna som inte trivs med sin stickiga tröja eller sina för trånga byxor.

Fascinerande faktiskt. Jag har ju kommit en bit på karriären. genom att vara mig själv. Har vid flera tillfällen suttit och drillats. Jag nickar och hummar på rätt tillfälle när "experten" säger att jag borde vara mer si eller göra med så. Jag borde klä mig si och se ut så. Nickar och hummar och gör som jag vill, ser ut som jag vill och tänker snablarsjävlar det finns visst folk till allt! Betalt får dom också.

jag är inte glutenintolerant! 

Men tant doktorn undrade hur jag över huvud taget kunde stå upp. Och hur jag kunde o r k a någonting  alls. 

Tja det är väl en vanesak typ, sa jag.

Jag har nämligen inga mätbara järndepåer i min kropp. Och det är ju konstigt. HB värdet är bra, men det däringa värdet som säger hur reservtanken ser ut är tom. Inga mätbara värden. Så står det. 

Nu ska jag tanka medelst järnmedicin, en skrotniklas, och vila. Hur nu det ska gå till. Vila är inte min melodi liksom.

Men jag fick mig en tankeställare. tant doktorn såg bekymrad ut. 

Så är det. Svårt att bygga upp, ett hus, en myrstack, en teori, men ganska lätt att rasera. Bränn ned huset, sparka på myrstacken och tänk efter - kritiskt. Vips klart.

Eller så kan man göra så här, obs bör ej testas på icke uthålliga personer.Sonen X har en diagnos. I sonens utredning står det X har mycket svårt att... och att... behöver mycket stöd och hjälp för att komma iväg ...// till exempelvis till  avtalade möten. 

Han ska få hjälp och stöd på ett ställe,  vi kan kalla det för URK med läkaren BLÄ. Vet ni vad dom gör? skickar sms till sonen X när han har en avtalad tid. Vi ges inte en chans att ens hjälpa honom att komma ihåg att åka, än mindre få honom dit. Det enda vi ser är de saftiga räkningarna. Som kommer så troget. Varje gång han missat att åka dit.

Han behöver PRATA med någon på URK, men se det går inte - doktor BLÄ har ju bara telefontid på onsdagar mellan 9 och 11. 

Herre jisses, snacka om att montera ned min tro på att även psykvården har ett uns av mänsklighet i sig. Men det är money, pengar, dinero även här!

Grattis.  

Ibland känns mitt liv som en autobahn. Swosch swosch - allt går i 180 minst. Ska nog överväga att svänga av på ett litet gaststätte snart. Men det känns som om jag missar avfarten hela tiden.