Här sitter en före detta glasögonbärare. Efter 30 år exakt slog jag till. Fem minuter totalt. Laserkirurgi. Och nu är jag utan mina ständiga följeslagare.

Kanske låter det som att jag kaxigt hoppade upp på britsen och drog hem. Näppeligen. Här ser ni en som varit i det svarta hålet där allt är mörkt och andningen lätt och snabb. tankar som snurrar och en ynkedom av sällan skådat slag. Detta fick min tappre man axla. Jag prtade inte ens, jag pep.

Men eftersom jag inte är the godess of ynkedom så särdeles ofta transformerades även min make till ett doktorsämne och bask emig var han inte lite terapeut också!

Sånt är livet efter sisådär 20 år tillsammans. Men liiite sur är jag. Han skulle ta en bild av mig där jag låg i sängen. Iförd bettskena och två härliga fasttejpade glaskoppar över ögonen. Tjoho! Men fy rackarns vad jag ser bra idag!

Jag har ett grymt komihåg. Kanske inte för viktiga saker, men hallelujah här har ni en vandrande källa till allsköns onödigt vetande. Det bara fastnar liksom.

Och mina första minnen härrör långt tillbaka i tiden.

På den tid när mina föräldrar fortfarande var gifta ( de skilde sig året då jag skulle fylla tre) bodde vi allaihop på landet i ett stort hus. Till huset kom en massa olika varubilar. Jag minns en speciellt. Gubben bakom disken i varubilen hade alltid keps och blåställ på sig. kallt var det också och på golvet låg det trasmattor. Innandömet var uppbyggt precis som en liten ambulerande mataffär, i miniatyr.

Det var snö. Jag minns att jag schavade ( alltså gick med svårighet)  fram, försökte skynda mig fram till bilen och minns faktiskt hur svårt det var att kravla sig upp. Förmodligen tultade jag fram på trasmattan. Jag minns belöningen, en Zoo tablettask.

Min bror som är några år äldre säger att jag omöjligt kan minnas detta. men jag gör det. Och har av flera invigda som var med på den tiden fått återberättat för mig att min minnesbild stämmer överens med verkligheten. Spooky.

Minnet kanske är selektivt. För vissa människor i min grundskoleklass är som bortsvepta i ett töcken, sannolikt beroende på  dold mobbing.  Återträff är som att gå på vilken fest som helst. Jag minns dem inte. Men dom minns mej. Spooky igen.

Yngsta dottern stökar runt i sitt rum bra länge.

Springer nedför trappen i galopp.

Håller ett gammalt hederligt videoband i sin hand, med en för henne spännande film.

Mamma; Varför har vi ingen tjockDVD?

Episod två samma person.

Vi gick till frisyren. Detta barn har begåvats med ett gyllene och extremt lockigt hår.

Buttert sitter hon där och tittar sig självkrritiskt i spegeln.

Hur vill du ha det? undrar en hurtig frisörska. Och nu böljar lockarna långt ned på ryggen, med mirakelmedel och bra borste ser håret fantastiskt ut. men slitet. och fel frísyr för en flicka som har annat att göra än att  vårda sitt krävande hår.

Som Rihanna.

Va? säger frisören och jag i kör.

Jag vill klippa mig som Rihanna.

Googlar fram denna Rihanna och konstaterar att hon haft ett otal friyrer under årens lopp.  

Dottern tittar fåordigt på Rihannas frisyrer och väljer en. Kortare bak och längre fram. En kort frisyr.

Så sakteliga mejslas en ny människa fram, en lite vuxnare tjej med en mycket grann frisyr. Och lättskött.

tack och bock.

Väl ute frågar jag lite försiktigt, blev du nöjd, jag tycker du är jättefin?

Tystnad följt av kommentaren. Nu får ni aldrig mer fota mig.

Inte så nöjd då med andra ord, tänker jag.

Det växer ju ut.

Mmm, men jag ser inte ut som Rihanna!

Livet rullar på. Minuter blir timmar som blir dagar, veckor, månader och år.

När man som stannar till, hämtar andan i den tirad av sekunder som läggs på varandra och bildar ens liv kommer ( i alla fall hos mej) tankar på att leva ett annat sorts liv.

Winnerhorse lista på alternativa möjligheter i livet

Odla meloner söderut

Bygga ett stort fläskigt hus på österlen

Köpa en stor markbit och odla oliver söderut

Ha en fantastisk bar i Västindien

Bli skibum på äldre dagar

Eller bara strunta i att stanna upp. Flåsablåsa på. Livet är ju nu. Och ett bra sådant.

Oj oj oj vilka hektiska dagar sedan semestern tog slut!

Sitter på möte. Tystläge på telefonen. 8 missade samtal från "HEM" i bensträckarpausen från det Nordiska mötet - herregud nu har det hänt något!

- Hejdet är jag vad har hänt har det brunnit är någon med barn har polisen varit där? 

- det var nog inte jag som ringde, vänta får du rpata med F.

Hej mamma, jag ville bara fråga om du tyckte om min kaka?

kaka? kaka? Vilken kaka? 

- Mmmmm, jättegod!

Vi har väl alla våra hangups. En del vill inte flyga. Andra är rädda för baciller.

Jag är förutom rädd för åska nojig för oraka saker. Nä, inte bananer och gurkor, det kan kvitta. 

Men proceduren när jag ska gå och lägga mig är ganska besvärlig eftersom min ganska tunga ( och stora, ej feta) make går och lägger sig innan mej. Vid själva sänggåendet måste madrassen ligga helt rak på den undre madrassen.  På den övre madrassen ska ju inte bara jag nedlägga min trötta lekamen utan där ligger även min snarkande make som snart ska gå upp.

Försöker vara en intelligent och onojig kvinna i mina bästa år, lägga mig i sänghelvetet bara. Men det är snett! Jag ramlar ut om madrassen sticker ut en millimeter och jag rullar inåt om den ligger snett inåt. Det är smått pinsamt att behöva stånka omkring i bara mässingen om natten och baxa madrasshelvetet med tillhörande snarkande make rakt. Jag försöker verkligen låta bli att tänka på det.  Men går bet. 

Sen ska alla garderobsdörrar vara stängda rakt, de får inte glipa. Skjutdörrar. 

Jag menar, varför bry sig när man ändå ska sova. Önskar att jag hade någon noja man kan dra nytta av. Typ att jag inte ville ha det stökigt omkring mig. Eller att jag måste, bara måste. laga mat varje dag enligt tallriksmodellen. Eller kanske vilja mangla och stryka för att det ska bli rakt. men se där har jag inga problem med varken ludd, damm, utebliven matlagning eller mangel och strykfri tillika skrynklig tvätt. Men ren. Alltid något! Men fy fanken för madrasser som inte ligger rakt och glipande garderobsdörrar!

För exakt fjorton år sedan idag blev vi man och fru.

Glöm konventioner - det var mer rockn roll kan man säga, från "frieri" till kyss.

1997 var en särdeles varm sommar, ända in i slutet av augusti. Själva vigseln föranleddes av ett ganska roligt frieri. Vi skulle iväg på nyårsafton, bråttom som vanligt och för denna högtid skulle jag sätta på mig en svart klänning. Den fastnade vid axlarna ungefär, kom varken upp eller ned och jag fick ta min sambo till hjälp. Ja du gumman, kommer du i den där då gifter vi oss, sa har självsäkert.

Detvarfanvadjaggåttuppivikt eller nåt sånt mumlade jag när jag hängde tillbaka blåsan och fann.....en dragkedja på sidan!

TADAAAA! Ner på knä, röt jag!

Sen kom tillfället då vi hade arrangerat ett litet men stort bröllop. Maten hade vi gjort själva, mamma hade sytt den blåa klänningen och kompisar stod för både bukett och fotografering.

Festen höll påfram till småtimmarna då jag ville gå hem. Då hade vi dansat och skrattat och rumlat natten och kvällen lång. Min sambo och numera make tyckte att natten var tropisk och tog sig ett välförtjänt dopp. Jag ville gå hem. Hej då sa jag! Hej då sa han.

Då ryckte min väninnan Titti ut och sa att nu får det lova tt vara nog, gå genast upp ur badet och gå hem med din fru!

Jaaaa pep min man. Så vinglade vi hem en sagolikt vacker sensommarnatt som höll på att bli morgon. Och klänningen ja, den hänger kvar. Som ett minne.

Snälla pedantiska granne! Stäng av högtryckstvättsfanskapet NU. Du sprutar nämligen ned hela vår altan på baksidan, våra fönster, min tidning, våra fem dynor och nu jävlar börjar klematisen se lite övrförfriskad ut den med! och det låter som FAN!

Lägg ned! 

PS: Detta har pågått i tre dagar. TRE dagar. Två av dessa har påverkat vår baksida i allra högsta grad. 

Förbannade pedanter.