Detta är en alldeles sann histora. Plats och människor är avidentifierade med hänsyn till deras integritet och självaktning.

En kvinna ska ha lönesamtal med chefen. För ett antal år sedan. Chefen är pensionsmässig, sjuklig, auktoritär och snål. En man i kostym.  Kvinnan är laddad till tänderna med argument.

Det flyter på bra. Ändra fram tills dess kvinnan ändrar ställning och sätter vänster handen under hakan. Hmmm, mmm säger hon. Mmm mmm säger han.

Vad i helvete tänkte hon. Får tag på ett långt och grovt hårstrå. Känns som tagel. Hur hamnade det där. Måste kamma det längsmed käken. Kamma, dra, undra, hur attans i helvete, är det svart? Är det vitt? Har det kommit nu på en gång, är jag sjuk?

Helst av allt ville kvinnan avsluta lönesamtalet och springa till affären och köpa en pincett, lägga in sig på en föryngringsklinik och säga upp sig. Puh, där var det slut. In på muggen for hon som ett jehu och där, där var det, det grova svarta stråt. Hade liksom krånglat sig ut och legat längsmed hakan i så lång tid att det nu var en ansenlig längd på strået.

Det rycktes bort!  Men det återkommer hela tiden som en påminnelse om  den bästa löneförhandlingen ever!

Läste om Shanti R:s uppväxt. Och att han har svårt att se sig själv som vuxen.

Insikten om att ungdomsåren är över börjar så sakteliga sjunka in. 

Två av barnen får rösta. Ett tecken på åldrande.

Jag är en sucker för listor. Ett tecken på att åldrandet går fort. 

Inhandlingslistan

Att göra - listan.

Finns i frysen - listan.

Det börjar sjunka in. Jag är inte 28, jag är 46. Och i höst 47. Jag är NÄSTAN 50 år. 

Min man och jag sa igår att vi, läs jag har svårt att ta det lugnt på helgerna. Kan vi inte försöka vädjade han.  Vi såg ett par filmer och slappade. 

sen skulle jag gå upp på övervåningen. Tittade ned i mitt nattduksbord. Uschvadstökigt - måste städa. 

Vad gör duuuu? Ylade mannen nedifrån. Vilar lite! 

Blev dock ertappad, han smög sig in bakom och sa med dyster och sträng röst: vaaad gör du? 

Men bara ett litet litet återfall. Sen lade jag mig i soffan igen. 

Precis som lagt undan vantarna kommer det nytt fluff kring fotsulorna. Jag var så irriterad på den lilla promenaden idag att det nästan syntes.

På helgen brukar det promeneras. Och så här års kan man kanske grilla, och läsa krysset i solen på framsidan. Men inte idag.

Snön vräkte ned och lurade alla stockholmare på vårkänslorna.  Och yngsta flickan grät så det skvalade i morse. Över snön. Lilla gumman. 

Gick till loppisen som bara har öppet på lördagar istället. där kan man göra fynd. Idag stördes mina harmoniska cirklar av en slammerkvinna. Jag kan verkligen bli liksom helt fixerad av om någon hanterar saker på det sättet hon gjorde. Skramlade och slamrade med alla vackra staplade tallrikar som vore det papper till ett arkiv.  Och jag kan inte tänka på annat än mindre fynda. 

Min pappa är en slamrare av rang. men inte av den vårdslösa typen, han slamrar mest för att han är en energisk person med mycket energi. 

Nu har det blivit lite bättre. Men förr herre gud. När barnen var små var det ibland skönt att få sova ut. det kunde vi passa på att göra lite här och där. När min pappa tömmer diskmaskinen tar han ut hela bestickslådan från maskinen, tömmer ut innehållet på valfri plan yta i köket och börjar sortera och lägga in. Ingen kan missa det. Min pappa är dessutom av den mycket mycket morgonpigga sorten.

Men kunde han säga, är ni redan uppe, jag trodde ni skulle sova ut!?  När hela familjen trängdes i dörren till köket, yrvakna vid femtiden i gryningen. 

Han är dessutom lomhörd. Men vä'rldens roligaste, originellaste och snällaste pappa!  

Min värsta ( bästa) utegångstid var på 80 talet. Jag rörde mig fritt i Stockholms nattliv på tiden det var helt OK att röka inne. Den skrala ekonomin till trots så var det emellanåt ett ganska itensivt uteliv. Man lärde sig koderna. Man blev nästan stammis. Träffade människor ute som man aldrig annars såg, visste inte var dom bodde än mindre vad de hade för jobb. Minnet är selektivt och tiden har gått, men det var en snäll, vimsig, fnissig och rolig tid där allt kunde hända. 

Var ute igår. Helt nykter, eftersom jag skulle köra hem ( vuxenpoäng i mängder!). Satt och åt på ett av stamställena där det begav sig, på den tiden som man fick röka inne. Hade full överblick över baren.   Tittade noga. Såg alla vimsiga, fnissiga unga tjejer. Med höga klackar och..... förstorade läppar. Helt sant såg jag så många glansiga munnar som pumpats upp att jag både blev förbluffad och ställd och mest av allt ledsen. 

På väg till damernas hann jag reflektera över att stället var sig så likt. Precis som jag mindes det när det begav sig. Tänkte på människor från förr, ja kön till toan var lång som vanligt. Konstaterade att många passerat revy, och sannolikheten för att träffa på någon från den tiden skulle vara minimal. Dessutom, avslutade jag mitt resonemang, skulle vi vara så förändrade att vi i så fall inte ens skulle känna igen varandra. Skönt tänkte jag. 

Hör mitt namn, det är ovanligt, så jag reagerar. Framför mig står glada Carina! Från tiden då vi hängde i baren och drack vitt vin med fruktsoda, rökte marlboro och fnissade. Carina, som kände igen mig! Åh vilket kärt återseende. Vi ska ses igen, under andra former, och lägre ljudnivå.

Koderna ja, dem har man väl glömt, men kan kanske, om man nu skulle vilja, lära sig de nya. Minns att jag blev bjuden på drinkar lite ibland, speciellt bra var det om ekonomin  egentligen inte tillät utgång.  Idag blir jag helt ställd om någon försöker bjuda mig. Beroende på dagsform och okej då beroende på berusning brukar jag faktiskt säga: Om jag nu tar den här drinken av dig förväntar du dig någor i gengäld? prata går bra, men du måste ha något intressant att säga, dessutom högt för jag är lomhörd och gift. Dansa går bra, men inte pardans. 

Detta säger jag liksom bara för att blotta att jag inte längre kan koderna. Många gånger möts kommentaren av gapflabb och en bra början till samtal. På hög nivå ! Dessutom vägrar jag i mitt nu vuxna liv stå och lyssna på ointressant dynga bara för att någon frågar om jag vill ha en drink. No obligations liksom. Och nu låter det ju som att jag står där med min djupa urringning vampigt och våpigt på samma gång och väntar på att någon ska köpa drinkar åt mig hela tiden, typ varje kväll. Det är FEL. jag tackar ju oftast nej eftersom jag har bilen med mig :)

Och det har hänt att vederbörande blivit stött. Då kan man ju verkligen snacka om att jag på riktigt inte förstått koderna. 

Jag trodde liksom att våren var här. Att det var läge att börja. Planera för trädgården. Sätta fröer, förgro, plantera om i små krukor  - yepp allt kan vi skriva check på.  Check på tomaten, krassen, zuchinin, blommjävlarna. 

Zuchiniskotten hade redan antydan till BLOMMOR som sedan blir själva ZUCHININ.

Men det var då det. Sen satte jag ut allt i växthuset. Och det blev vinter igen.

Hur DUM får man bli egentligen??

Precis så här dum. 

Ibland, som i morse blir  jag alldeles euforiskt lycklig och känner mig så oerhört vuxen.

Vaknar i tid. Den yngsta hinner äta frukost. Hon tar på sig ganska matchande kläder. Nåväl, omaka strumpor men OK: Kör bil utan att krocka en enda gång. Kommer i tid till jobbet. Packar ned matlådan och kommer ihåg att stäklla den i kylen här på jobbet.

Man ska inte vara så storvulen här på jorden. Denna radda saker gör mig lycklig för i dag.

Har tänkt på en sak. Reflekterat. Fnissat. Köpt en våg. Blivit medelålders. Försöker gå ned i vikt lite grann. Förr frågade jag och definierade en bra resa efter utelivet. Var det bra hålligång hördejag mig själv fråga. Och mottagaren och den hemvändande resenären svarade villigt på priser och inträden och hur höga paraplydrinkarna var.

Nu sammanfattar jag det så här: VAR DET GOOOD MAT? Och ser man på, den hemvändande resenären berättar inlevelsefullt om såser och priser och biffar och smaskiga självlysande desserter.

Och vi travar receptböcker, sju sorters kakor, Pluras kokbok bredvid Ät dig smal, Bästa GI recepten. Vilka är mest tummade? Nedspillda, använda?

Sen köper vi ( jag)  en våg. Skrattar verkligen högt nu. Precis nu. Även om tanken är ganska gammal och vikten hög... Nåja jag stuvade om kokböckerna, Bästa kladdkakan boken fick inte längre stå vid GI recepten. Känns ganska skönt.

Ja Alperna denna gång var minsann 10 av 10. Och maten var god. Kolla in detta som jag inte visste att jag beställde förrän det kom in på bordet - jag slukade det i ett par nafs. Det var ett par gigantiska pastaknyten fyllda med ost och grönsaker.