Onoff gick i konkurs. jag associerar rubriken till att vara on eller off. Det är så sjukt skönt att emellanåt vara off. Det är nog bara för att jag nästan alltid är on.

Noterar, lägger mig i, vill ha reda på, snappar upp, frågar och håller på. Ganska jobbig person skulle jag tro. Men jag kan liksom försätta mig i off läge. 

Sannolikt för att överleva. Hur mycket bagatellartad information kan man liksom samla på sej? Och till vilken nytta kommer jag ihåg hur mycket min bekants svägerska vägde innan hon började banta. Hur mycket grannens dotters lägenhet kostade och vilken plats på bussen som bevisligen är säkrast att sitta på. Ok för den sista. Det läste jag mig till. Och utnyttjar så fort jag åker buss. 

Off läget är störtskönt. Men måste liksom av vilja försätta mig i det tillståndet. 

Information overload kanske det är. Jag har nämligen även en förmåga att försätta mig i : det här är trist, jag sover läget. 

Så skedde när jag åkte med en snustorr ung man på ett arbetsmöte i Göteborg. Han satt som en pinne hela vägen. Tror inte ens att ryggen var i närheten av ryggstödet. Jag på min ringhörna snörvlade och sussade mig säkert lite dreglande och högst sannolikt ljudligt snusande igenom hela resan. Framme!

Sen skulle vi åka hem. Pojkvaskern undrade nyfiket om jag inte var helt utsövd nu eftersom jag sovit hela vägen ned.

Jo kanske sa jag, men jag kan liksom sova lite närsomhelst. Tänkte att jag skulle försöka prata lite. Med honom. Det höll inte så särdeles länge. Han skulle dricka vatten och det var det näst sista jag kom ihåg av den resan. zzzzzz sa jag. Trist som fan sa pojkvaskern som satt där som en pinne. Jag sneglade upp ibland, jo, han satt minsann där, kände mig lite taskig som inte höll mig vaken så jag hasplade ur mig; det var värst vad det tar tid på vägen hem då!

Ähum vi är i Södertälje svarade han.

Oj, redan! Då gick det ju jättefort ( reviderade gensat mitt klavertramp). 

Mmm, det kanske det gör när man SOVER sa han med en definitiv underton av syra. Vi är en och en halv timme sena!