Hej och hår!

Har begåvats med en synnerligen speciell dotter. Som när hon var 11 år tappade sitt hår. Nä inte bara så där på bussen eller i plugget eller så, utan det föll av gradvis. Sjukdomen heter Alopecia Areata och är autoimmun. Obotlig. 

I vår familj har vi en högst avslappnad inställning till det där som sitter på huvudet och det som finns under armarna för den delen också. 

Mitt hår växer på bredden liksom.  Makens var axellångt när vi träffades och yngsta dotterns rastaburr går inte av för hackor. Sonen har ett kompakt mörkt stycke på huvudet.  Å så har vi starka fröken hårlös. Nu var jag på vippen att skriva hårlöss av bara farten. Usch!

Det är förbaskat skönt att inte bry sig. Hon är vår guide ur den ytliga världens alla hangups, vår ledstjärna för att stå stark och fri och glad, hon är bara hon helt enkelt.

Peruken sitter på, ibland inte. Oftast inte. Ibland är den nedpulad i väskan eller glömd i taxin, ibland i trappan och på vädring på balkongen.

Tänka sig, 11 år. Nu är hon 19. En stolt och vacker kvinna i sina bästa år, flankerad av en imponerad mamma.

Ville bara säga det. Have a great hairday!