Hej,

Just nu är jag inne i en period av mycket jobb och en massa dåligt samvete. Alltid detta dåliga samvete.

Vi är allt bra taskiga mot oss själva, eller hus? Man radar upp en massa vänne roch bekanta och liksom suger musten ur dem. Om man med must menar att när jag tänker på dem så tänker jag alla bra saker som de hinner prioritera. 

På Kerstin som verkligen är med sina barn.

På carro som alltid är ute och går.

På AC som alltid är i sitt fina huse i Närke. 

På han som alltid tränar, på henne som har ett hem som luktar Ajax....

Men det finns en baksida. Kerstin kanske inte tar tid för sig själv, hon kanske har skitiga strumpor och mögligt bröd. 

Carro kanske betalar räkningarna lite för sent

AC kanske prioriterar stugan framför bilen som inte håller en enda besiktning. 

Vad jag menar att vi alla suger i oss det där som sticker i ögonen, inte av avundjuka utan av dåligt samvete. För att jag tror att alla andra hinner så mycket mer och prioriterar så himla mycket bättre i det häringa livspusslet med saknade bitar.

Å så där håller vi på. 

 Och jag har dåligt samvete för att bloggen blivit trist och egotrippad och allmänt pladdrig och för att jag fortfarande har trogna läsare. 

Over and out, back soon.