Men alltså. Ciao! Hola! Men hallå? Hur kan man så till den milda grad

bli spansk på bara ett par dagar? 

Det kändes som om jag fattade allting. Men det kanske bara var den vanliga visan i förälskelsens skimmer? Jag menar, här gick jag och kärade ned mig så till den milda grad att hemkomsten kändes avlägsen och jobbig.

Alltså kär i Valencia! Hela jävla staden på en gång. Shopping, paradgator, små gränder, torg, fontäner, goda drinkar, och en beach. Med asmycket vatten och finkornig sand och 26 gradigt vatten, bah!

Utmande mig själv genom att stå mitt i händelsernas centrum. Vips, klaustrofobi borta! Det var liksom bara att svepas med och stå upp till knäna i tomatsörja. Jag talar om den bisarra tomatfestivalen där en hiskelig massa tomater kastas in i staden Bunol som ligger i närheten av Valencia. Mina kollegor insåg ganska snart att det här blir kladdigt och otäckt, kan bli farligt. men då satt jag liksom redan fast i geggan. Det var bara att dra ned mina simglasögon och svepas med. Var flankerad av ett par portugisiska fotbollsspelare, ett gäng brittiska tjejer och en och annan spanjor. Och tomater. Och tomater. Och ännu mer tomater.

Vill ni veta exakt hur det såg ut, sök på La tomatina. Tog nämligen inga bilder själv, allt jag hade på mig inklusive underkläder och skor kastades. Den dusch jag tog på hotellet efteråt var bland den bästa i mitt liv. Men nu kan jag i alla fall klicka JA på "Har varit på La Tomatina".

Bilder kommer senare, från resten av min resa. 

Winnerhorse hjärta Valencia är lika med sant!