Här sitter en före detta glasögonbärare. Efter 30 år exakt slog jag till. Fem minuter totalt. Laserkirurgi. Och nu är jag utan mina ständiga följeslagare.

Kanske låter det som att jag kaxigt hoppade upp på britsen och drog hem. Näppeligen. Här ser ni en som varit i det svarta hålet där allt är mörkt och andningen lätt och snabb. tankar som snurrar och en ynkedom av sällan skådat slag. Detta fick min tappre man axla. Jag prtade inte ens, jag pep.

Men eftersom jag inte är the godess of ynkedom så särdeles ofta transformerades även min make till ett doktorsämne och bask emig var han inte lite terapeut också!

Sånt är livet efter sisådär 20 år tillsammans. Men liiite sur är jag. Han skulle ta en bild av mig där jag låg i sängen. Iförd bettskena och två härliga fasttejpade glaskoppar över ögonen. Tjoho! Men fy rackarns vad jag ser bra idag!