Vi har väl alla våra hangups. En del vill inte flyga. Andra är rädda för baciller.

Jag är förutom rädd för åska nojig för oraka saker. Nä, inte bananer och gurkor, det kan kvitta. 

Men proceduren när jag ska gå och lägga mig är ganska besvärlig eftersom min ganska tunga ( och stora, ej feta) make går och lägger sig innan mej. Vid själva sänggåendet måste madrassen ligga helt rak på den undre madrassen.  På den övre madrassen ska ju inte bara jag nedlägga min trötta lekamen utan där ligger även min snarkande make som snart ska gå upp.

Försöker vara en intelligent och onojig kvinna i mina bästa år, lägga mig i sänghelvetet bara. Men det är snett! Jag ramlar ut om madrassen sticker ut en millimeter och jag rullar inåt om den ligger snett inåt. Det är smått pinsamt att behöva stånka omkring i bara mässingen om natten och baxa madrasshelvetet med tillhörande snarkande make rakt. Jag försöker verkligen låta bli att tänka på det.  Men går bet. 

Sen ska alla garderobsdörrar vara stängda rakt, de får inte glipa. Skjutdörrar. 

Jag menar, varför bry sig när man ändå ska sova. Önskar att jag hade någon noja man kan dra nytta av. Typ att jag inte ville ha det stökigt omkring mig. Eller att jag måste, bara måste. laga mat varje dag enligt tallriksmodellen. Eller kanske vilja mangla och stryka för att det ska bli rakt. men se där har jag inga problem med varken ludd, damm, utebliven matlagning eller mangel och strykfri tillika skrynklig tvätt. Men ren. Alltid något! Men fy fanken för madrasser som inte ligger rakt och glipande garderobsdörrar!

För exakt fjorton år sedan idag blev vi man och fru.

Glöm konventioner - det var mer rockn roll kan man säga, från "frieri" till kyss.

1997 var en särdeles varm sommar, ända in i slutet av augusti. Själva vigseln föranleddes av ett ganska roligt frieri. Vi skulle iväg på nyårsafton, bråttom som vanligt och för denna högtid skulle jag sätta på mig en svart klänning. Den fastnade vid axlarna ungefär, kom varken upp eller ned och jag fick ta min sambo till hjälp. Ja du gumman, kommer du i den där då gifter vi oss, sa har självsäkert.

Detvarfanvadjaggåttuppivikt eller nåt sånt mumlade jag när jag hängde tillbaka blåsan och fann.....en dragkedja på sidan!

TADAAAA! Ner på knä, röt jag!

Sen kom tillfället då vi hade arrangerat ett litet men stort bröllop. Maten hade vi gjort själva, mamma hade sytt den blåa klänningen och kompisar stod för både bukett och fotografering.

Festen höll påfram till småtimmarna då jag ville gå hem. Då hade vi dansat och skrattat och rumlat natten och kvällen lång. Min sambo och numera make tyckte att natten var tropisk och tog sig ett välförtjänt dopp. Jag ville gå hem. Hej då sa jag! Hej då sa han.

Då ryckte min väninnan Titti ut och sa att nu får det lova tt vara nog, gå genast upp ur badet och gå hem med din fru!

Jaaaa pep min man. Så vinglade vi hem en sagolikt vacker sensommarnatt som höll på att bli morgon. Och klänningen ja, den hänger kvar. Som ett minne.