Vi åkte till Sveriges södra spets ( nästan)- där skiner sollen alltid och man kan hitta en helt egen strand. Sa jag till min väninna och hennes tre barn. Regnet stod som spön i backen mest hela tiden och kom det någon mittemellan dag med uppehåll så satt alla på stranden, alla, till och med knappt transporterbara och på gränsen till inkontinenta gammelfarfar. 

 Vi for till Skåne där alla, till och med inkontinenta gammelfarfars egen mor intygar; här växer ingenting i skogen, inga blåbär och inga kantareller. 

Väninnan och jag hoppade ystert ut i den skånska skogen. Trallar trots så ihållande regn att det regnar in i min ostängda ficka och det bildas en pöööööl. där tyvärr mobilen ligger.

Den skånska skogen är fin, bok och hassel. Inte ett enda blåbär, men ( och det anade ni va?) vi hittar en hel jävla skog med gula kantareller. Jag har lite olika stadier i skogen, ett när jag hittar lagom mycket, då blir jag tyst, hittar lite mera, trallar högt eller säger oj oj oj.

Den här gången kom jag till stadie tre: hittar ett röstläge som är flera oktaver lägre än min vanliga röst, och den påminner faktiskt lite om min avlägsna släktings. Han var major.

KOM HIT. NU!!! 

Nu är vi hemma safe and sound och kan återigen konstatera att halva blomsterhavet är dött. Här har det inte regnat in i någons ficka minsann.

Och mellersta dottern är på Rhodos. No news are good news.