En morgon var jag på väg ut från hotellet och blev nästan påkörd av en mycket vingligt hanterad cykel. Det var Jesse Jackson!

Vi trampade skorna slitna på kullerstenar, bytte visitkort och var på seminarier. Arrangerade ett eget seminarium med bravur. Undertecknad har ju ett kontrollbehov. Undertecknad skulle hålla föredrag och samma person fick inte vta innan inför hur många. I Almedalen anmäler man sig inte på seminarierna, man bara kommer.  Det var uppskattningsvis 80 personer som lyssnade, både i lokalen och utanför genom öppna fönster.

Nervositeten släppte. Och jag kunde andas ut. Fortsatte trampa skorna i kullerstenarna, solen lyste bakom dimman som låg tätt tätt. Och gjorde kvällarna kalla.

Allt har sin  tid. Jag gillar Almedalen och har träffat människor som jag sökt i evigheter. Haft lunch - och middagsmöten och sitter mer en fullsmetad bok med kommande projekt. Projekterna hade blivit av utan Almedalne. Men det hade tagit ett år till ungefär, innan allt varit lika mycket på rull som nu.

Men nu så, nu ska jag vara LEDIG så in i baljan, så ända in i blåbärsris och bryggfilosofi, så ända in tusenmiljarders skönlitterära böcker.

Hallelujah!