Det sjödrama som utspelade sig för ett par dagar sedan och som jag bloggade om här fortsätter.

Nu inte längre på sjön. men på land.

Vår särdeles timida städerska här på jobbet undrade med förvånad men lite skyggt ifrågsättande min vad det var under och runt mitt skrivbord. Det var små små bitar vass som liksom kilat fast sig inuti mina skor. Som när jag klafsade runt här på jobbet envisades med att ramla ur och till sist bli en fin liten vasshög.

Jag gav mig i kast med att försöka förklara , emn tappade liksom bort mig. Hon indikerade med hela kroppen att hon inte förstod vad jag varit med om än mindre vad det hade med "gräset" på kontoret att göra.

Nu är det uppborstat och klart, men leendet består.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej bloggen och dess tappra läsare!   Idag gör jag ett upplägg i dagboksformat. Men jag pratar inte om idag utan om en annan dag. Jag skulle till ett sjukhus för att hämta ut en apparat för att mäta blodtrycket under 24 timmar. Tänkte mig väl e...

Jag måste bara berätta om vår tur till Island. Sedan vi träffades 1989 har vi pratat om Island min käre make och jag. Ibland har vi kikat på resor , men det har fallit på priset. Men detta får väl gå under devisen Plötsligt händer det, nämligen ...

Efter en lång bortavaro är jag nu närvarande. Känns bra.   Byte av jobb. Insikt om att jag faktiskt är en trygghetstörstande människa, ett vanedjur, tillika mer som lille skutt än Tiger. Sen har jag sysslat med att acceptera Lille Skutt i mig. ...

Härförleden var jag på möte. Fyra personer från ett företag hade bjudit in mig för att förklara en undersökning. Det flöt på fint. Fyra kvinnor och en man. Men efter en timme kände jag mig vred. Efter ytterligare tio minuter insåg jag att om jag inte...

Detta är en alldeles sann histora. Plats och människor är avidentifierade med hänsyn till deras integritet och självaktning.   En kvinna ska ha lönesamtal med chefen. För ett antal år sedan. Chefen är pensionsmässig, sjuklig, auktoritär och snål....