Alltså vilka kvällar vi kan njuta av så här års! En snabb resa hem efter jobbet , svida om, handduken nedpackad, ett telefonsamtal och sen sitta på en klippa och bara snacka och läsa och bada. Se solen dala ned så sakteliga. 

Så lätt det blir sommartid. Dessutom känns det så där härligt bra att utnyttja lite av det som vi faktiskt betalar lite mer för. Jag menar, närheten till vattnet gör att bostaden är lite dyrare än om den låg i myggdungen i inlandet. Och då bör man ju i alla fall utnyttja mervärdet. Ta ett kvällsdopp extra. 

Sen känns det ännu lite bättre om man, eftersom man betalar lite för det också, utnyttjar utbudet i den stora hufvudstaden. Men det blir allt för sällan. När det görs förstår man mervärdet och det högre priset. Faktiskt. 

Igår kväll utspelade sig ett sjödrama, ett hästdrama en alldeles sagolikt vacker kväll. Bara så där - en sketen tisdag.

Min väninna Johanna har fått en båt som ligger nedanför oss i vassen. Och har man nu fått en båt är det liksom en lite mer charmig och gisten sak än ett modernt och blankt flytetyg.

Vi var tre glada damer som klev i båten. Den ena med middagsmatsäck och alla tre med svampkorgar.  

Puttade ut oss från vassen. Johanna lite sammanbiten, tittade förstulet på Archimedes pentamotorn från 60 talet. Tryckte på lite knappar och skruvade lite här och där och spottade i näven och sa: japp, går det så går det annars får vi ro!

Johanna försökte lite försiktigt dra igång oss - men var lite för vek och snäll och inte så där knyckig.

Den blir sur och vi blir sura tänkte jag och erbjöd mig mina tjänster. Det här med att dra igång motorer är liksom min grej, både sunkiga gräsklippare och båt motorer från 60talet.

 Tog ett rejält tag, drog första gången - ingenting. Andra gången hoppade vi igång med ett ryck.

Nu föll det sig liksom så att jag var koncentrerad på att få igång oss, och bara det. Johanna satt i aktern och tredje väninnan i mitten. Vi hade liksom fören mot land och innan vi visste ordet av hade vi så oflärdfullt det går forcerat en liten vassrugge och hamnat uppe på land. Jag klandrade båten, vafan gör DEN? Johanna  klandrade nog mig och AC satt som en pinne i mitten och såg bara förvånad ut. En kvart innan hade fjärden varit full av båtar, och ett par badgäster fem meter ifrån oss.

Men när vi hamnade i vassen var det helt folktomt. När Johanna tittade upp från aktern där vid motorn var hon fullständigt nersmetad med svart jox i ansiktet. Då brast det,  vi skrattade så att måsarna kom av sig, så att vattnet steg och hästarna gnäggade. Vi hjälpte till och med the global warming på traven tror jag.

Nåväl nytt försök, denna gång längre ut i fjärden, nu med fören pekandes utåt mot slutdestionationen. Och nu gick det bättre.

Kantarellerna lyste - med sin frånvaro. Däremot kom en häst från den stora klungan och nosade i våra korgar. I min korg stannade den extra länge. Tittade upp på mig, och kastade mulen ned igen. Jag tyckte att det gick bra. När han sedan var färdig gick han efter mig. Jag pratade med honom och skyllde på honom för att han ätit upp alla kantareller och att det fanns minsann mkt mer för honom att äta som häst än för mig som homo sapiens på denna öde ö.

Vi lade oss på en klippa och avnjöt solnedgången och naturens magi. Ibland är livet allt bra fint.