Är det betessläpp så är det. Klart man tittar på när kossorna släpps ut och i ordets rätta bemärkelse är ystra.

Är det dessutom i min barndomsby på gården där jag tillbringat många år är det en bonus. Jag kommer ihåg hur det var. Glada, fina minnen.

   Åh vad skönt att komma ut. Release me!

   Nämen kom hitåt då, ni sticker åt fel håll ju!

" Du Rosa, jag vet att vi är kossor och borde veta bättre, men ska vi inte ta och stångas lite, så här på premiärdagen!? "

   Fina huset där jag bott. Kärt återseende. Där den gröna rutschbanan står ligger min mest älskvärda katt begraven. Hon fick en son, LInus, dom var supertajta och höll ihop mot lagårdskatterna som var av ett annat släkte.

När kattmamman dog höll vi på med något framför huset och Linus skrek som han aldrig gjort förut. Vi följde efter honom, och han visade oss var kattmamman låg. Precis utanför vedboden. Där hon sen begravdes. Linus var med hela tiden, jamade och strök omkring. När allt var klart gick han tvärs över ängen bakom huset, ut på grusvägen, vände sig om en gång och tittade. Han försvann på det sättet.

Det var för övrigt samma katt som långsamt gick uppför min brors kropp, där han satt utsträckt i soffan, ända upp till näsan och bet honom lite lätt. Efter det att brorsan tittat på Linus och sagt; katter är bra dumma djur.

Nu ska jag skriva ett inlägg som handlar om kroppsuppfattning. Det är ju lika lätt att veta var man börjar ( kanske vid munnen någonstans) som det är svårt att veta var man slutar - själen, auran, huvudet, fötterna.

Som att köra bil. Köra bucklig bil. jag vet inte var den slutar. Men det känns som att den börjar vid ratten ungefär. Och den tar slut där alla bucklor är som flest. Mest till höger. 

Ni vet, det där kritiska som alla brukar ha drag av. När dom ser bilder på sig själva och förfasas. Jag blir nästan alltid glatt överraskad. I mitt inre är jag gigantisk, stor som en elefant. Så när jag ser en bild, på en högst normalfulfin kvinna i 45 års åldern så blir jag liksom glad.

Visst är det väl underligt? Varifrån kommer elefantbilden av mig själv i mitt inre? För jag menar det är ju bara den inre.

Här sitter jag till exempel och skriver på tangentbordet. Ingen svans att sitta på, fingrar som är smalare än elefantens tår och framför allt slipper jag den åbäkiga snabeln som skulle ha legat över alla tangenter och skrivit saker som vn dalkvnaVNkjnbvkswhgvW.  Och usch tänk om jag blivit förkyld. 

Så nu har jag "outat" den fullständiga synen på mig själv. 

Jag och hästar är inte kompatibla. Ska skrivas hästar och jag, sorry. Dom är stora, har stora tänder, hårda hovar och fladdriga läppar. Och jag föstår mig inte på dem helt enkelt.

Idag skulle yngsta dottern rida med klassen. Mamma kan du skjutsa- i et nafs hade jag sagt Ja.

I morse vid framkomsten tillstallet frågade fröken mig med bekymrad min: Hur går det med F:s allergi nu? Allergi tänkte jag, allergi, vilken allergi, har jag en allergisk unge utan att ha märkt det, hjälp barnavårdsnämnden kommer och tar henne. Njae njo det går nog bra. JA, allergin mot hästar, hon har sagt det. 

Sa något i stil med att nä hon är nog bara lite allergisk mot de hårda hovarna och när de kastar med manen och så... 

Åkte därifrån och bad till högre makter om att ungen skulle rida och slippaärva sin mammas noja. 

På eftermiddagen ringde hon bara för att berätta att hon är kär i Abbe som är helt underbar och snäll och len och mjuk. Hästen Abbe. 

Planterat ut alla frön som kommit upp. Vissa i växthuset. Haft elvaårskalas. Ätit middag på stan. Bakat dubbel sats bullar med as mycket smör och vanilj. Sålt dubbel sats bullar och en massa annat - för klassresa. Skjutsat vårystra ungdomar. Konstaterat att puh dom är hemma ( kl 7 på morgonen). Bäddat för två övernattande gäster, i varsitt rum. 

Plockat nässlor. Kokat nässelsoppa. Tvättat en massa tvätt. Lagat mat. Hängt mat, förlåt tvätt.

Klippt av mig håret.

En sån AVKOPPLANDE helg!

Ja så är det sannerligen.

Sladdade hem efter en alltför sen arbetskväll. Ett födelsedagsbarn hemma. Ja ett gubb barn men ändå.

Sprang på asbilliga converse på coop av alla ställen, 399 pix. Det blev ett par bautastora till det stora födelsedagsbarnet och ett par mindre till yngsta dottern.

Väl hemma undrade dottern om det blivit fel på hennes fötter. Mitt blodsocker var vid samma nivå som conversen som provades, nära golvet. Äh sätt på dig dem bara. Jo det kanske kan gå, men dom känns konstiga liksom. Jaha vill du inte ha dem kan jag ge dem till någon annan.

Så där dum var jag som mamma ett bra tag tills jag tittade lite extra. Två högerdojjor, jo man tackar.

Påminner mig om den inte alltför roliga terminen när barnet fått åka i lånade skridskor och äntligen fick ett partpar egna grillor. 

Stora, väl tilltagen storlek. För små. Det bara går inte att få i fötterna. Pjoska inte, dra på dig dem bara. kan inte. 

Gympaläraren räddade stackars barnet efter tredje försöket, och jag tror bestämt att vi tvingat henne åka några varv. Tog ut pappret längst fram. På båda skridskorna.

jag är en mycket dålig mamma!

Idag har jag bloggat i tre år. Mer eller mindre intensivt har jag använt mig av detta forum som ventil ibland, rapportör ibland och oftast bara njutit av att låta orden flöda fritt.

Det har givit mig  mycket mer glädje och vänskap än jag någonsin kunde föreställa mig!

Så om inget oförutsett händer kör vi i ett år till då!

Ha en fin dag ni trogna läsare!

jag vill va friii som en fågel. Se på luffarn som går här på vägen... tillsammans med Rasmus.

Ibland häcklar min man mig. Säger att jag inte alls går på vägen med Rasmus utan jag har ett kontrollbehov och är jag fågel sitter jag i bur.

Äre konstigt att den häringa homo sapiens likt många andra utvecklat ett kontrollbehov ? Nope. 

Så jävla mycket grusväg och pinne med ett bylte på längst ut är det väl inte. inte heller så däringa värst mycket man tar dagen som den kommer och släntrar lite oplanerat fram på vägen. 

Det haglade idag. Så onödigt med hagel. Så onödigt med kyla. Eller osexigt för att utrycka mig modernt.

Jag är så GLAD. Idag pratade vi skönhet runt lunchbordet. Högt och lågt, stort och smått. Någon "har gjort brösten" en annan ska göra.

Hepp, liksom bara så där. Märkligt. Hon som ska göra fastnade i en tidning där det stod- bli snygg efter 45.

Då sa jag; varför ens försöka om man inte var snygg innan 45?

Jag säger som det står på IKEAkatalogens framsida; DET ÄR INSIDAN SOM RÄKNAS.

Jag är stolt över att inte vara det minsta fåfäng. Gör jag någon gång ett litet försök att piffa upp mig,  känns det fel. Som när jag häromdagen cyklade ned på stan, vi skulle äta middag ute. Drog på mig lite läppstift. Kände det som om här kommer  först ett par röda läppar, sen kommer resten. På cykel.  Det torkades bort ögonaböj.

Och ibland kan man liksom hejda sig en stund, kolla på någon i ens närhet( jag vet vem det är vid namn, men ni har säkert en liknande bekant) och tänka- rackarns vad hon är snygg. och bli lite lumpig liksom - vips degradera sig själv till den där som klipper sig alldeles för sällan, har olika strumpor och maska på tajtsen( fast högt upp så att det inte syns). Ja, man får lite skäggvårtor typ.

Men jag har slutat ta in dessa hjärnspöken, motar bort dem och säger schas och tänker; gud vad det måste kosta tid och pengar att upprätthålla den där fräschören. Och tänker istället: Här går en som bryr sig lagom mycket. För mig.