Nu hoppas jag att sonen börjar på folkhögskolan långt ned i Skåne där vi var över helgen bara han och jag.

Överträffade mig själv genom att köra drygt 120 mil över ett par dagar. Men är det så här fint går det bra! Och en tur ned till stranden blev det. Hej stranden! 

Överträffade mig själv igen när jag höll tillbaka allt jag tyckte och tänkte på skolan. Lät sonen fråga och bestämma sig utan att jag lade mig i.

Han börjar på en utbildning anpassad efter unga människor med hans diagnos asperger. Hoppas hoppas hoppas att han får sin utbildning nu, att han trivs, att någon ser honom för den fantastiska och speciella person han är. Att han får redskapen för att lära sig att vara sin egen verkmästare i detta livet. Med eget boende så småningom, ett vanligt jobb som vem som helst och att han får förmånen att träffa någon som älskar honom för den han är!

Ja snablarsjäklar vad jag hoppas! Och om detta diskuterade  jag med en vän i hagen. Hon ingav mig både lugn och hopp.