En dag under en helg i ett litet radhus någonstans i Sverige utspelar sig följande drama.

Mamman ligger och drar sig och hör ett välbekant brummande på morgonen. Rackarns snablar vad med flygfän vi har detta år, tänkte hon och somnade om. Vaknade lite drömtrött flera gånger, någonstans mellan dröm och vakenhet, hela tiden hörde hon det där brummande ljudet av flygfän.

Yngsta ystra dottern väcker henne till liv med en energisk stämma som säger: Mamma det är flera getingar som flyger in i den lilla lampan.

Va, har vi en lampa, vilka getingar? Mumlar mamman med huvudet på kudden, bettskenan i käften och närsynt som en snok, utan brillor.

Ja, många getingar och den där lilla gråa lampan bredvid fönstret. Där flyger dom in fast dom kommer tillbaka sen, forstätter dottern nu uppjagat.

Mamman tar på sig brillorna för att titta efter lampan som enligt dottern ska sitta bredvid fönstret. Hon letar och letar, nej mamma högre upp. Högre upp, där uppe vi gardinstången. Men vem vill ha en lampa där tänker mamman och tittar en gång till.

Lampan är som en tratt. Inte mer. Grå.

Det råder febril aktivitet när getingar ska bygga sig ett bo.