Min dotter har alopecia areata. En autoimmun sjukdom som gör att håret faller av. Nu är hon nitton. Bär sin sjukdom med stolthet. Har inte haft sitt hår sedan hon var elva.

Livets kringelikrokar har gjort henne stark som få och jag tror att detta med att vara annorlunda har bidragit till att hon är en särdeles lysande personlighet. 

Men det ska fasen att vara och se annorlunda ut. Ibland går jag med henne på stan när hon inte har håret på. Då får vi dessa blickar, i all välmening, som säger, herregud måtte det gå bra för er. Som vore hon sjukast i världen.

Inte lätt.

Vi har varit med om roligheter. Tvättad peruk hängde på tork. Uppochned förstås, hej vad håret stod rakt upp.

Eller som när hon färgade håret, inte bra, nej inte bra alls. 

Roligast var nog på hockeymatchen. det var trångt, det blev mål, alla skrek och viftade med armarna jaaaaaa. Och upp flög the wig, fångdes av en häpen åskådare. En gång peruken bakochfram en hel dag, både maken och jag undrade hur i h....e en peruk kan växa, för luggen var liksom ovanligt  lång. 

Livet på en pinne. med eller utan hår. 

Curla som i curlingförälder.

Är motsatsen då bowlingförälder eller rent av bungyjump förälder?

Vad tror ni?