Är det betessläpp så är det. Klart man tittar på när kossorna släpps ut och i ordets rätta bemärkelse är ystra.

Är det dessutom i min barndomsby på gården där jag tillbringat många år är det en bonus. Jag kommer ihåg hur det var. Glada, fina minnen.

   Åh vad skönt att komma ut. Release me!

   Nämen kom hitåt då, ni sticker åt fel håll ju!

" Du Rosa, jag vet att vi är kossor och borde veta bättre, men ska vi inte ta och stångas lite, så här på premiärdagen!? "

   Fina huset där jag bott. Kärt återseende. Där den gröna rutschbanan står ligger min mest älskvärda katt begraven. Hon fick en son, LInus, dom var supertajta och höll ihop mot lagårdskatterna som var av ett annat släkte.

När kattmamman dog höll vi på med något framför huset och Linus skrek som han aldrig gjort förut. Vi följde efter honom, och han visade oss var kattmamman låg. Precis utanför vedboden. Där hon sen begravdes. Linus var med hela tiden, jamade och strök omkring. När allt var klart gick han tvärs över ängen bakom huset, ut på grusvägen, vände sig om en gång och tittade. Han försvann på det sättet.

Det var för övrigt samma katt som långsamt gick uppför min brors kropp, där han satt utsträckt i soffan, ända upp till näsan och bet honom lite lätt. Efter det att brorsan tittat på Linus och sagt; katter är bra dumma djur.