Brödet blev gott i smaken men degigt. Precis som jag var igår då.

Det häringa med livskvalitet och tid kan se lite olika ut. Sladdade hem idag. Slafsade utan enrgi ihop en middag. Åt middagen. tänkte på allt jag ville göra i morse. Nu plötsligt var alla roliga projekt decimerade till en liten ångestklump. Jävla projekt.  Slafsade ihop ett bröd. Strömavbrott. La mig på soffan. Pratade i sömnen. Strömmen kom tillbaka. Försvann igen. kom tillbaka. Glömde brödet. Somnade om. Nu är brödet i ugnen och jag har liksom ingen aning vad övriga familjemedlemmar har gjort ikväll. Jag har bara koll på katten, hon låg på min mage. 

Detta händer ganska sällan, men gör det det så sker det alltid en torsdag.  Aktiv och energisk är man van vid att se mig skrutta runt på väg till mina projekt som en skållad råtta här hemma. Händer då detta som brukar hända de flesta, kanske bara oftare, att man nickar till i soffan - då får man domen: sjuk. Hon måste vara sjuk. Hon ligger ju ned. Alltså sjuk. 

Och jag får mig en tankeställare ( fast om jag tänker tanken fullt ut blir jag stressad) Jag kanske borde tagga ned, downshifta som det så vajjert heter. usch nu blev jag stressad.

Brödet klart, God natt.  

Jag är en civilserad och tänkande människa. Och med åren har jag lärt mig att hålla igen. Och vara mer tillåtande och ödmjuk till och med.

Men på ett område går jag bet. Om någon ägnar sig åt självömkan då växer hornen ut från pannan. Jag ser rött! Det finns få läggningar hos en människa som är så förminskande. Och jag pratar just om självömkan, inte när det är på riktigt.

Det är snipmunnat, ointressant, motsatsen till livsbejakande, det är lite förmer än andra.  Och är det dessutom plutande mun och en halv oktav högre röst än vanligt då är det egotrippat ochb bajstrist!

Men what the fuck - känn inte efter så mycket. Detta är ditt liv, och om du inte tror på live efter detta din enda chans. 

Så ser mina horn ut idag. Imorgon eller ikväll kommer mina horn om snobbism att offentliggöras här på bloggen. Spänningen är olidlig eller hur.....

När min nu 18 åriga dotter och hennes 1,5 år äldre bror var små kunde det precis som idag hända att jag vaknade lite sur. Eller nåja ganska sur. Eller väldigt sur.

En morgon sa min då mkt lilla dotter till sin bror : Mamma verkar ha vaknat på andra sidan idag!

Så sant. Fel sida liksom. Andra sidan. Det kanske är där jag är.

Men snälla kung Bore och fru vinter och alla andra tramsiga namn- det räcker nu. Året ska ha fyra årstider, och jag VET att de allra flesta liksom vill förkorta tiden när ni är i ropet. Lämna över till era efterträdare nu TACK! Och biter ni er kvar för länge blir allt förskjutet och de andra årstiderna får vänta. Det är inte särskilt juste.

Vi vill ha vår nu. Och sen en sjuhelsikes sommar. Nedan så ger jag er lite bilder av hur det kan se ut. Ifall ni glömt.

  Ser ni hur blommorna blommar och att flickan har spring i benen!?

Och blommor av alla  de slag blommar och gräset är grönt. Bara ni ger er av. Ni är välkomna tillbaka nästa år. Men nu behöver vi variation Kung Bore.

Och här ytterligare ett exempel på hur det kan se ut när ni försvunnit. Hur kul tror ni att det är att springa på den här alldeles barfota när ni fortfarande är kvar? Varken kul eller skönt. HEJ DÅ!

Gick till doktorn för en tid sedan. Ville kolla min sköldkörtel, haft problem länge. och innan jag fick problem så visste jag inte ens att jag hade en, än mindre var den satt. Nu vet jag det. Den sitter i gropen på halsen. och funkar den inte botar man det med ett litet piller. Tänk vad man kan lära sig hos el doctoro.

Nu vet jag en sak till. Att jag ska ta om proverna för glutenintolerans. Va? kan det liksom debutera när man är 40+? Nu lärde jag mig något nytt igen.

Ibland läser man dessa inredningsreportage. Finaste hemmet. Och innehavarna deklamerar: allt (i prydnadsväg) i mit them är valt med omsorg och betyder något för mig/oss.

Fluktar omkring vårt hem där jag sitter. Försöker, inom mitt synfält hitta våra prydnadssaker.

Konstaterar att jag i köket ser dotterns gamla dagbok i ett hörn, en rustik hårborste på bprdet, tre burkar kikärter, gymnyckeln, en pennvässare, en ledsen basilika, en bal toapapper. Prydnadssaker som betyder något.

Lika bra att fortsätta medan jag ändå håller på. Sen kanske det går långt mellan varven. Nu har jag ju ett uppdämt behov av att blogga.

Milstolpe- tjoho. Mellersta dottern har haft sin skiva med skolan på tema film. Det är väl så man gör nu.

Skitgod mat och en finfin inblick i hennes liv. Är så glad att jag kunde och fick vara med. Inte alla som bjöd in sin mamma kan jag säga.

Och alla som inte kunde,  inte hann, blev sjuka, prioriterade annat, låg i lumpen eller helt enkelt inte ville - dom fattades liksom inte. För alla som var där med henne, de som kom fattade precis som jag - detta är en milstolpe! Det är inte kvantitet käraste dotter, det är kvalitet som räknas i längden!

Men nu är du ju vuxen så det fattar du ju själv.  :)