Jag läste inne på en bloggväns sida att hon ska läsa om en del favoriter. Det skulle jag aldrig våga. Ett tag envisades jag med att stryka under och markera meningar och stycken som var särdeles bra. Nej jag gick inte så långt att jag kommenterade.

Vid ett tillfälle stötte jag på en sådan bok, en sån som legat till sig, som jag verkligen hissat till skyarna, den var omvälvande för mig i livet och fantastiskt skriven.

Då, några år senare, undrade jag varför jag strukit under det första stycket och inte det andra. Jag insåg på ett lite pinsamt sätt att jag var mkt ung och naiv när jag läste boken den första gången.

Och så får det förbli. Det blir ingen andra gång.  Det finns böcker som fastnar, som går in under huden, för att huden då är mottaglig för just det. Omständigheter kanske, var man är i livet, hur man mår.

De där böckerna som är åh och ah och nej inte redan slut. Böckerna vars budskap man bär med sig.  Som kanske gör att man härdar ut, att man förstår, eller att man gör ett val. Jag törs inte läsa om dem. Det skulle bli för smärtsamt att plocka ned dem från piedestalen liksom. Så där får dom vara. Min första ahaupplevelse i bokform var om en ko. Kossan gjorde allt som föll henne in, boken heter Jag vill, jag kan, jag gör det! Den ska jag kanske, men bara kanske läsa om. 

Liknar det vid en väninnas förbud mot att fotografera på bröllopet. Hon ville minnas som det var, varenda detalj, lukt, smak och skratt, som det var - för henne där och då. I sitt eget huvud. Utan facit, i form av bilder.

För ett par veckor sedan enades ett par väninnor och jag om att det är på tok för lite libanesiskt i Sverige. I alla fall i våra svenska liv.

Lite för lite libanesisk mat - meze. För lite söta teer och vattenpipa.

If we cant go to Libanon, bring it here! sa vi och gjorde slag i saken.

   Alla dessa goda kryddor. Rätten heter Harissa tror jag. Smaskens. Nä den heter ju Tabbouleh - tack AC!

   Här har vi gjort falafel. Fuskade, jag köpte en påse, tillsatte två deciliter vatten, fritera, klart. mmmmmm

Hela härligheten! Filodegrullarna var en pärs, men värt besväret. Dessa lövtunna ark skulle delas i olika remsor, läggas på lager med smör emellan och fyllas med lammfärs. Sen hade vi naturligtvis gjort hommus och baba ganousch, ni vet den där röran med aubergine.

Efteråt var vi bara svenskt proppmätta, orkade inte ens dansa magdans än mindre röka vattenpipa.