.. har jag berättat att jag varit halva dagen på jobbet en gång och haft tröjan ( den fina) både utoch in och bakochfram.

En kollega sa det till mig. Precis innan jag skulle in på ett möte där alla satt i kostym.

En del säger att man kan signalera olika saker med kläder. Finns till och med kurser i eländet. Klä dig till makt. kanske det. jag tror inte på det. 

För mig är en tröja en tröja. Är det en gul tröja köper jag den inte. Men är den svart och skön då kanske jag slår till. Kläder måste vara sköna, är dom inte det signalerar jag - här går en kvinna som inte trivs med sin stickiga tröja eller sina för trånga byxor.

Fascinerande faktiskt. Jag har ju kommit en bit på karriären. genom att vara mig själv. Har vid flera tillfällen suttit och drillats. Jag nickar och hummar på rätt tillfälle när "experten" säger att jag borde vara mer si eller göra med så. Jag borde klä mig si och se ut så. Nickar och hummar och gör som jag vill, ser ut som jag vill och tänker snablarsjävlar det finns visst folk till allt! Betalt får dom också.

jag är inte glutenintolerant! 

Men tant doktorn undrade hur jag över huvud taget kunde stå upp. Och hur jag kunde o r k a någonting  alls. 

Tja det är väl en vanesak typ, sa jag.

Jag har nämligen inga mätbara järndepåer i min kropp. Och det är ju konstigt. HB värdet är bra, men det däringa värdet som säger hur reservtanken ser ut är tom. Inga mätbara värden. Så står det. 

Nu ska jag tanka medelst järnmedicin, en skrotniklas, och vila. Hur nu det ska gå till. Vila är inte min melodi liksom.

Men jag fick mig en tankeställare. tant doktorn såg bekymrad ut.