Om jag vore riktigt arg på någon. Kanske idag. Då skulle jag säga:

Jag önskar dig en liter snö under din tröja som ingen undrar var du köpt!

Japp det skulle jag säga och mena det. från djupet av mitt hjärta. 

Ibland är jag i fullkomlig balans. Då kan jag gå in på en loppis och tänka: nämen behöver jag verkligen något av allt det här? Det kan ju vem som helst tänka. Jag är på intet sätt unik. Och är jag inte i balans skiter jag i den inre rösten och kan shoppa loss rejält. Bara för att det kostar en femma. Sjukt.

Balans - in på loppisen- grötmyndiga inre rösten och resten av min jordeliga lekamen är överens - köper inget, för jag behöver det inte.

Det är fanimej roligare och mer "action" att var i obalans.

Jag är glad och stolt över att vissa saker gått i arv. jag ärvde det från min pappa som på sin tid var en föregångare. Nu är det nedärvt till mina barn. Nej inte soleksemet!

Nej men intresset för skidåkning. Vi bilade när jag var barn. Hela vägen ned till österrike. Bodde på små pensionat med gigantiska duntäcken. Och åkte skidor. En gång, jag var yngst och då i tonåren ( alltså inte så liten) körde vi sträck. Fem personer i en Fiat Ritmo ( alltså en liten bil). FEM. VUXNA nästan. I en FIAT RITMO.

Men det gick det med. Vi sov en timme i bilen när vi var framme, för vi kom dit vid 8, liftarna öppnade 9.

Nu är mellandottern i Sälen med bästa kompisen och jobbet. Och hon var i Val Thorens i december och i Österrike i mars och vill till åre i april.

Härliga gener det där!

Jag ber om ursäkt. Det ska inte hända igen. Förlåter du mig och är trogen ska jag aldrig lämna dig. Aldrig mer! Nu ska du få olja och extra lyxiga detaljer för nu är våren här förstår du. Så kan vi rulla vidare genom livet du och jag. I det varmare livet.

Jag har lite fobi som jag tidigare nämnt. För lukter. Det kanske bara är rent mänskligt, men jag kallar det i alla fall för fobi. För gammal svett är bland det värsta jag vet. Lukten av ohygien, usch och tvi!

Då blir det som för svägerskan som har en av de värsta ormfobierna jag känner till, hon stöter på ormar överallt. och är den enda som vid provsmakningen i jätteICA blir bjuden på orm. Det fanns krokodil också, men hon fick smaka orm.

Jag verkar dra till mig stinkbomber.

Som för en tid sedan när jag var i Halmstad. Vi skulle färdas från the big airport till hotellet. Tylösand. Utanför den enda gaten stod taxichaufförerna uppradade och jga ville liksom ha den renaste. Det blev så rörigt att jag till slut befann mig i en taxi vars chaufför hade en jättefin taxiuniform. Han hade kört taxi jättelänge. Och ALDRIG tvättat uniformen.

Jag försökte andas genom munnen, tänka bort stanken och hålla mig i skinnet inför mina kollegor och taxichauffören. Det STANK, trots att jag satt bak.

Vi närmade oss slutdestinationen. Nu började jag blekna rejält. Men han var stolt och glad och illaluktande och viftade glatt med alla armar och visade och berättade. Fram mot hotellet berättade han:

 Här är det jettemucket folk, mennischor yverallt. På schommaren.

Ahaa sa mina kollegor, genom munnen.  mmm sa jag, genom näsan.  

Det är han vahettere han Gesschle som har hutellet. ibland har dom konschääär här med vahettere dom där.

Vilka? sa mina kollegor

Men va, dom där, det där bandet vettdu, Geschle och hon va hetterhon Marie! Men bandet vad heter bandet, ahhhh ny vet jag REXONA!

Stack ut näsan i den härliga vårluften på lunchen. Men nu är jag inne igen.

Minns hur vårarna var förr. När man var barn. Hopprep. Cykeln kom ut och kanske kanske fick man en ny vårjacka. Fräknar på näsan och för tunna kläder.

Minns lukten av torr asfalt. Och asfalt när det regnat lite på den. Och jakten på vårlök, vitsippor och tussilago.

Samma årstider. Nu lite äldre. Våren innebär ett första trevande planerande av de små rabatterna. Kära återseenden av tulpaner och krokus - jaså satte jag dem där?

Det ligger en viss förväntan i luften.

Jag använder mig ofta av citat från TV. plötsligt händer det är just nu ganska mkt av en favorit. 

Men så brukar jag också använda mig av den där mannens citat, hans om pluppar med läpparna och tittar ut genom fönstret och säger .... det känns inte riktigt bra( trots att han borde jubla över alla siffror på plussidan) han som behöver Proviva.

Det är roligast att använda när allt ska vara toppen. Plupp plupp det känns inte riktigt bra sa jag till min hålögda väninna när hon berättade att jag såg ovanligt pigg ut. En total flopp kan jag säga. Det är int ealla som sett reklamen. Och minst av allt inte alla som fattar galoppen.

Egentligen skulle det här inlägget, av rubriken att döma, handla om växande barn. Som man ser lite på distans.  Om mellersta dottern som med bravur lagade middag till 10 personer på semestern. inte en gång utan flera. Plus och vuxenpoäng. det handlar om att ta ansvar. Att vilja laga mat. Att vilja göra god mat och känna stolthet över att nio personer uppskattar ens insats. Och om att avväga, inte det minsta för mycket eller för lite. Om att inte tjata om sin "insats" under återstoden av veckan utan faktiskt göra det igen. Och i Österrike detssutom.

Om minsta som skriver singel i sin status på Facebook. 

Jag sörjer inte småbarns- och blöjtiden,  jag jublar! Välkomna in i vuxenvärlden - här har jag varit ett tag liksom och jag har väntat. På er. Äntligen kan vi ha riktiga diskussioner, och jag behöver inte ta till min oerhört nasala och irriterande nu uppfostrar jag dej röst.

Välkomna - lets rock and roll ungar!