Nä jag tror inte på Gud, jag har försökt. Suttit på begravningar knipit ordentligt, fokuserat, känt efter- men nada. Kallt som fan, ingen värme. Jag är nog mer kvinnan som kan tala med annorlunda, inte med Gud. Nu skulle jag vilja ha Gud här och ifrågasätta hans dåd just nu. Varför kastar han cancer på min vackra kompis och varför gör han en annan till änka!!!?? Va va va, gubbtjyv nu får du fan ge dig!

Jag fortsätter att tala med annorlunda. I alla miljöer, i alla sammanhang kommer dom till mig - så välkommet. En gång blev det dock lite jobbigt, men inte värre än att jag bytte träningstid.

Jag gick på gym varje tisdag, då gick också en grupp kvinnor i blandad ålder med olika sorters dysfunktion. Lite över gränsen. Lite för mycket, lite för högt, och lite för lite.  Vi pratade på, om katten Orvar, om terapin - om mamma och om cykeln med extra lås.

Hej blev till heeeej, heeeej blev till goa kramar. Och min gräns gick när det prasslade i duschdraperiet och Gunvor stod där och frågade vad jag hade för färg på cykeln, duschen skvalade och Gunvor skrek, oblyg och nyfiken. Röda cyklar är inte bra för dom blir bara stulna.

Jag började gå på gym på onsdagar istället. Jag undrar lite över det där - vad är det för sensorer, nerver eller utstrålning som gör att man drar till sig olika typer av människor?

Jag vill tacka CARINA DAHL, visst är det så, jag är ju inte trött på bloggen eller bloggandet, bara på mig själv!

Och SUPERMAMMAN! Tack.

I am back!