Har haft en snärjig dag. Skogen, kantareller och blåbär. Svettig. Mot playan...

Jag är fröken ensam hemma, detta ska utnyttjas till fullo. Nästan stressande att vara ensam, det måste ske oftare, så slipper jag flänga omkring som en skållad råtta här hemma och runtomkring.

På playan reflekterar jag över just detta- varför kan jag aldrig bara softa. Bot och bättring, stegar med bestämda steg mot cafeterian. Här ska fikas, mycket och länge! Har vagt för mig att det var något med det här fiket men kommer liksom inte ihåg vad....

Handskriven lapp framme vid kassan; Vi tar inte kort tyvärr!

Bajs på dej med tänkte jag säga, för den här fikan var faktiskt början på mitt nya liv buhu. Jag skulle ju börja ta det lugnt. Sitta på en stol bara, sippa kaffe, se blek och intressant ut, rent av kulturell, mina blåbärsfingrar skulle växa ut och bli pianolånga, och det skulle fladdra kring benen, en fotsid kjol ser man på. Kanske skulle jag också meditera där på fiket eller bryta ut i en liten hymn ( nä, nu hejdar jag mig, där går gränsen). Men jag skulle i alla fall vara harmonisk och vacker och ganska rik tror jag. Men det får vi ju aldrig veeeeta eller hur?!!!

Nu tvingar ni mig ju att fortsätta irra runt, aldrig ta det lugnt, men jag sa inte det.

Sedan dess; 3 liter kantareller, stukad fot, bråttom i skogen, träskor, inte så lyckat, utrensing av barnkläder, röja, röja, röja och nu - glass, Ben & Jerry, Cookie Dough, because I am worth it.