Hej igen,

jag visste inte att jag kunde vara så rolig. Men det kunde och kan jag. Det strävsamma paret här hemma skrattar ofta och mycket men åt olika saker.

Min man frågar, vad ser du på ? Jag tittar på en massa människor som försöker lösa svåra mord, kommer inte ihåg vad programmet  heter. Tänker, innan jag svarar, är det verkligen en deckare jag tittar på?

- Äsch, bara en kriminalare!

Mannnen tystnar, slår sig på knäna och skrattar bullrigt, tittar du på en  k r i m i n a l a r e?

Det uttrycket har jag inte hört på över 30 år tror jag. Så småskuttar han ut igen och jag hör honom glatt muttra, krimninalare...

Tänk vad jag är rolig ändå!

jag kan tala med hästar, närå, men jag har utmanat mig själv idag till den milda grad att jag fortfarande är hög på endorfiner.

Jag paddlade till en ö, nej se paddla går bra, vatten och vågor och kanoter och paddlar och allsköns faror kan susa förbi, inga problem.  

Landsteg på en ö, endast bebodd av sju hästar. Min kompis som var med kan tala med hästar. Jag gick runt som en annan arapapapia på julafton och frågade:

Varför gör den så där nu då?

Varför sliter den av löven på det där sättet?

Om den kommer fram till mig vad vill den?

Hon hade svar på allt. Och när paniken slog till, plötsligt var dom för många runt mig, fladdrade med läpparna på det där viset, sa jag: Vad ska jag göra nu?

Ställ dig där, sa hon och pekade på en fläck bredvid. Svar på allt.

En lufsade efter mig precis hela tiden. Den var liksom lite sällskaplig, lite nyfiken, fast på avstånd, den var inte alls framfusig, och lika plötsligt som paniken kom infann sig känslan av att de där hästarna är nog ganska okej djur ändå. Bara dom slutade fladdra med läpparna.

Jag närmar mig inte titeln kvinnan som kunde  tala med hästar. Mne jag börjar närma mig förståelsen av horsebodylanguage. Så nära var jag att jag såg att den som följde efter mig, punktmarkerade mig, hade långt hår över hovarna. Fint.