Vår yngsta är vår atlet. Hon med energi och kroppskontroll, bollsinne till och med.

Vår pojkflicka har provat det mesta. Det hjälper inte att hon är bäst, hon vill varken spela innebandy eller hålla på med friidrott.

Men fotboll.

Yngre än alla andra, men stor och stark, dribblar och trixar och gör stora framsteg. Men mentalt är hon inte riktigt där - ännu.

En match sprang hon bara runt och kollade på den andra planen, där en annan match höll på, killarnas, så spännande. Tränaren skrek till henne: Hallå, det är här vi spelar match!

Och så petar hon näsan, då kan man ju inte göra något annat alls. Framför allt inte spela fotboll eller delta i spelet. man petar näsan helt enkelt. Noga.

Hon ser också små små saker på gräset, förmodligen glimmar det till, som ingen annan ser. Det måste ju utforskas.

Men ibland, som i helgen. Fick vi ögonkontakt, jag vinkade och log. Hon fick syn på bollen, fintar, dribblar och håller på, springer över hela planen, nästan förbi målet, men kommer på sig själv och fjuttar in fotbollen med vänsterfoten. Den rullar mycket långsamt... ända in i må!

Hon tittar på mig, som för att kolla- gjorde jag mål- ja det gjorde du mimar jag med hela kroppen. Hon ser mest förvånad ut. Sen glad.

Sicken unge!