man sig, något roligt, sekundsnabbt fladdrar förbi. Efteråt fattar man hur attans kul det är/ eller var.

Ikväll. Barnen har övat och övat och nu ska det äntligen ske. uppvisning. Samling klockan fem... uppvisning... matsäck efteråt. Men vänta nu, klockan fem, 5, 17:00, då har jag ju knappt packat ihop. Och sen matsäck på det, jävlarsjävlar och nu svor jag! Inga mammapoäng alls.

För så brukar det vara. Jag sladdar in med ungen i handen, pappan på vift, brorsan på vift, dottern försenad,  mobilen ringer, glömt kortet på Statoil där jag just inhandlat min och dottern och övriga försvunna familjemedlemmars matsäck! och såhar kaffekoppsjäveln med innehåll runnit ut.. eller nåt sånt!

Runt mig sitter det lite olika, en Kerstin, mammaledig, en Tessan, hemmafru, en Babban och Bittan och Halleduttan  med matsäck och hembakat och knypplat och strösslat och herre guuud hur har dom tid?

MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN!

Jag gjorde ciabattabröd, hembakat sen tidigare, supergod fyllning ( med stekt ägg, jo sant, på båda sidor stekt) och kaffe och festis och ballerina. Bredvid mig satt min följeslagare, hon som sladdar in samtidigt, som också glömmer kortet på Statoil ibland. Tittar, blinkar och jag säger pssst - Kolla! Och hon ser helt förvånad ut. och jag säger viskande; kompledigt, jag tog komp efter lunch!

Det hejdlöst roliga är faktiskt att det är alldeles alldeles sant!