Ich bin in the alps!

Nyss fick jag syn på mig själv i fönstret. bilarna susar förbi, tiden löper amok och jag har värsta ståfrillan. Jag har gnuggat knölarna både invändigt och utvändigt idag. mest till höger på huvudet. där kanske analyscentrum sitter? Försöker febrilt kamma ned det, men hela håret står precis lodrätt uppåt. Sen är jag helt rödmosig också, mest i mitten av det som kallas ansiktet, men det har liksom spillt över in i ögonon också.

Till detta har jag lila skjorta.

Dagens outfit!

Hörde på radion ikväll, det handlade om romantiska frierier.Det lät väl kul- frierierna på upptäcktsfärd...

Hur jag blev gift?

Jo, vi skulle på nyårsbaluns, två graviditeter senare hittar jag den fina svarta blåsan. Stressat som vanligt. In i duschen, på med blåsan.

Men vad f.n, den hamnade nånstans mitt på, jag kom varken bak eller fram, shit jag kanske ska smörja in mig med olja eller något tänkte jag innan jag fick fullkomlig panik. Jag hade nu klänningen ganska långt upp. Den låg mest  rulad ( nej inte rullad, det ska vara rulad)  runt ansiktet, jag vispade ut till min man och skrek : - Hjälp, jag får paniiik!

Han slet och jag skrek, till slut fick vi loss eländet, jag var illande röd på axlarna och andra ställen. Står där i min rödfläckade lekamen när min man säger: du, när du får på dig den där så gifter vi oss, med en stor glimt i ögat. Jag stirrade på den lilla svarta och undrade hur f.n det gått till?

Struttade tillbaka, den här ska jag fanimej göra om till en grytlapp. Sen hängde jag in den, men ser man på, jag hade visst glömt en dragkedja i sidan som jag  hittade. Tamtaratam - ut till min man, iklädd min blåsa.

Ett halvår senare var vi gifta! Oh så romantiskt!

Tangentbordet har återhämtat sig!

Ibland får jag för mig saker, att jag kunde göra det där som man inte borde. Eller borde göra det jag inte kan eller kunde? Som nu, en tung massa information ska bli till en rapport. Gnuggar alla celler, tänker, tänker, vrider och vänder, analyserar och skriver. blablavbblablalslallalafmefja. typ. Tänk om jag skulle smyga in ett litet malplacerat ord någonstans, till exempel bajskorv. Så tänker jag. Men bara ibland.

För ett antal år sedan gick jag på en del anställningsintervjuer. Nerver, bedömningar, alla sinnen på helspänn, oerhört påfrestande. Började tänka: nä sörru excel det kan jag inte så bra, men jag är en jävel på poker. Eller, lite viskande, swahili, du ska fråga mig om jag kan swahili- pappa är negerkung( jag är blond och blåögd).

Många bollar i luften? Nä men jag har bra balans och är en jävel på armbrytning.

I övrigt är jag hel och ren:)

om ag te slår hårt på angntborde å ser det u så här nr g kriver.

nu slår jag med all min kraft på tangentbordet - och nu har jag ont i båda pekfingrarna.

god natt

Det kommer över mig liksom. Jag blir liksom alldeles vemodig, ja i ordets rätta bemärkelse, av företeelser som Schlagerfestivalen, dansbandsgala och bingolotto. Jag är inte hånfull och jag anser mig inte som förmer. Men det är vemodigt. jag ska försöka mig på en liten analys, Freud here I go!

Schlagerfestivalen. Alla dansar likadant. Alla plutar med munnen som står rakt ut med läppglans. Allt är inövat. Som företeelse har det kanske spelat ut sin roll.  lite av ödets ironi eller hur- mitt i lågkonjunkturens Sverige ändras röstningssystemet, har ni räknat antalet gånger det svenska folket har behövt rösta för att det ska komma fram några finalister? Några Som arbetar inom TV sitter säkert ett tag till, tack tittarna.

Men så står hon där, i en vit klänning, lackfärgade turkosa stövlar och sjunger rakt in i hjärteroten. Bryter mot alla sedvänjor, dolda regler, säkert de aristokratiska med( af Ugglas).  Hon inger mig hopp, det är inte bara vemod - TACK Caroline.

Bingolotto. Ett program där man vinner på längden och bredden och tvären och korsen. Jag blir vemodig för att det många gånger verkar vara människans enda hopp om ett bättre materiellt liv och standard. Där sitter folk som arbetat hårt i hela sina strävsamma  liv, med söndervärkta ryggar och valkiga händer i fucking Bingolottos soffa och hoppas komma på grön kvist, alltmedan Falkengren and gang håvar in de stora stålarna. Det är snett, vemodigt och baske mig genant.  För Sverige. Så var det sagt!

Dansbandsgala. Nä, nu smakar det typ hembränt i munnen, jag orkar liksom inte analysera detta- men det har med min ungdom att göra :)

VÅREN ÄR PÅ VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄG!

Försöker hänga med i svängarna. Dottern gör karriär. Dottern är tillfrågad att hålla säljutbildningar inte bara en gång utan flera gånger. Hon flyger och far. Hon blir a n l i t a d.

Och jag bokar in henne på barnbiljett, nåja ungdomsbiljett. Hon är 16 år!  Det är bara att fort som attan skriva på ett skuldebrev mellan henne och mig- hon ska få betala min pension, be so sure!

För alla sömnlösa nätter när hon varit på vift: tre utlandsresor till solen om året

För alla bortglömda skulder: ett restaurangbesök i månaden, jag väljer krog.

För alla vita och andra lögner: en bil, gärna en cab.

För alla opassade tider: ny slalomutrustning.

Så talar och tänker en god och kärleksfull mamma i sina bästa år!