Det kommer över mig liksom. Jag blir liksom alldeles vemodig, ja i ordets rätta bemärkelse, av företeelser som Schlagerfestivalen, dansbandsgala och bingolotto. Jag är inte hånfull och jag anser mig inte som förmer. Men det är vemodigt. jag ska försöka mig på en liten analys, Freud here I go!

Schlagerfestivalen. Alla dansar likadant. Alla plutar med munnen som står rakt ut med läppglans. Allt är inövat. Som företeelse har det kanske spelat ut sin roll.  lite av ödets ironi eller hur- mitt i lågkonjunkturens Sverige ändras röstningssystemet, har ni räknat antalet gånger det svenska folket har behövt rösta för att det ska komma fram några finalister? Några Som arbetar inom TV sitter säkert ett tag till, tack tittarna.

Men så står hon där, i en vit klänning, lackfärgade turkosa stövlar och sjunger rakt in i hjärteroten. Bryter mot alla sedvänjor, dolda regler, säkert de aristokratiska med( af Ugglas).  Hon inger mig hopp, det är inte bara vemod - TACK Caroline.

Bingolotto. Ett program där man vinner på längden och bredden och tvären och korsen. Jag blir vemodig för att det många gånger verkar vara människans enda hopp om ett bättre materiellt liv och standard. Där sitter folk som arbetat hårt i hela sina strävsamma  liv, med söndervärkta ryggar och valkiga händer i fucking Bingolottos soffa och hoppas komma på grön kvist, alltmedan Falkengren and gang håvar in de stora stålarna. Det är snett, vemodigt och baske mig genant.  För Sverige. Så var det sagt!

Dansbandsgala. Nä, nu smakar det typ hembränt i munnen, jag orkar liksom inte analysera detta- men det har med min ungdom att göra :)

VÅREN ÄR PÅ VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄG!