Idag när jag kom hem, slut efter jobbet, på gränsen till grinig stövlade jag över en hög skor. Huset fullt. Vi var nio personer i huset. Ok, sondera terrängen, spana, kolla läget, hur är statusen, men, vips är all antydan till irritation som bortblåst, blodsockret åter på topp- dom spelar monopol!

Detta klassiska spel gör magiska saker med mig, det är så kul, så hållbart och fascinerande. Det spelas ofta spel hemma hos oss.

Kinaschack- jag älskar det. Finurligt, alla kan vara med, man spelar ensam men man är ändå beroende av de andra. Minns min bistra barndom med farmor som hatade att förlora. Vi spelade ofta Kinaschack. när hon såg att någon annan höll på att vinna vispade hon helt sonika runt på brädet och sa med darrande röst: nu blev jag så där darrig som gamla människor blir!

Så spelar vi kort också. En kopp kaffe, en fräsch kortlek och sen är saken biff.

En gång spelade jag det hederliga spelet Risk, gamla varianten. Man skulle inta och besegra andra länder. jag spelade det tillsammans med en fantastisk mix av nationaliteter, det var för länge sen när jag bodde i Portugal. En trevlig man, tysk, visade sig vara allt annat än trevlig, men förbannat tysk om man säger så. Han förlorade, blev mer och mer frustrerad och sent på natten( nåja småtimmarna) visade han sitt rätta jag genom att säga om portugiserna- I can put them in a big bag and smash them all at once! 

På flera andra sätt visade det sig att karlfan var rasist och till och med nazist. Och efter några vändor i tankarna kom inte bara jag på utan även mina polare på att han bara umgåtts med ljusa och blåögda männiiskor där nere, varav jag var en av dem.

Jag saknar att spela Yatzy, det är också kul.

Tjingeling, nu ska jag köpa Norrmalmstorg eller nåt!