Ha ha ha, detta skulle kunna vara jag. Historien fick jag mig tilldelad i början av ett möte, sen var det liksom bara glada miner, trots svåra beslut.

Stressad man, första dagen efter lång ledighet. Stressigt till jobbet, aj, jag har ont om tid tänker mannen efter det att han lämnat ett av tre barn i skolan. Bara två kvar....

På väg in till jobbet, rackarns vad bra det här gick, jag har ju plötsligt GOTT om tid! Tänker mannen och gnolar vidare i lilla bilen på väg till jobbet.

- Brukar det vara så här långt til vår skola? Frågar den ena av tvillingpojkarna i baksätet, snart framme vid pappas jobb.

Visst tycker jag om att ha det rent och fint omkring mig men just nu kan jag gladeligen konstatera att jag även är anpassningsbar. Vi ska göra om i vårt sovrum. Vägen dit har varit lång och vindlande.............Maken vill ha blått, blå färg finns ju i de flesta nyanser och jag hakade liksom upp mig när han ville ha murrblått. usch. nej det vill jag inte. grågrönblått är fint. nej! Brunt då? frågan kommer från maken när vi står i tapetaffären dessutom. Aldrig i glödhetaste helvete att jag vill ha brunt i sovrummet- som att sova bland inälvor och lera! säger jag.

Men nu har vi börjat. Taket är målat och väggarna förberedda. Madrassen i hallen- perfekt koja ju! och bara att lysa med mobilen i mörkret tyckte ungdomarna inatt. Man vänjer sig. Jag sover i dotterns rum. Maken på soffan. Dottern på den stora bäddmadrassen på golvet. Det kommer att ta lång tid för er att renovera ert rum va? frågade hon entusiastiskt häromdagen. det är mysigt att ha folk och madrasser på för henne ovanliga ställen. Sen behöver jag liksom inte titta så noga, på alla pappersbitar, slipdammet, kortleken som är utspridd, eftersom den ingick i ett korttrick som misslyckades. Så det är bara att gilla läget- bara jag slipper bruna sovrumsväggar!

Min äldsta bror gick ju bort för länge sedan, drygt 20 år har gått. Jag var lika gammal, drygt 20 år när det hände. Med min bror försvann inte bara han själv utan även merparten av hans vänner. Idag träffades vi. Jag såg ett gäng grånade gubbar och undrade- men vad har hänt här typ, och gick fram. Det var hjärtinnerligt gott att se dem igen och jag kom på varför jag blev så förvånad över att just dom hade blivit äldre- min bror är ju för evigt 28 år. Det borde ju dom vara också!

En sorgens dag var när jag själv fyllde 29. Äldre än min bror, min storebror, en mycket märklig känsla. Men idag - bara glädje!

Trala la la la la laaaaaaaaaaaaaaaa!

Sweet memories. Fin sång. Vänskap!

Berättelsen om kråkan.

Det var en gång en familj som bodde vid vattnet i ett litet hus. Där var en mamma, en pappa och tre barn, två flickor och en pojke. Två katter fanns det i huset också. Mamman städade, kanske mest av alla i hela familjen, ibland på hela joooorden trodde hon. Hon tyckte liksom om att ha rent och fint och inte så mycket saker runt sig. Hon kunde tänka bättre och andas bättre då, när det var rent, städat och fria ytor, sa hon.

Den lite äldre flickan i familjen tyckte inte om att städa. Inte alls. hon tyckte nog mest illa om att städa av alla människor på hela joooorden tyckte hennes mamma. Det var godispapper, ren tvätt, smutsig tvätt, badlakan, läxböcker, CDfodral, kajalpennor, glas, extrasängar, extragäster ( som inte alls verkade bry sig) i en enda hög i flickans rum. Ibland blev det små gångar där man gick, för att kunna komma fram alls. Ibland fick mamman NOOOOG, tog tag i misären. Det brukade hålla en dag.

En dag tyckte fmiljen att det började lukta illa i flickans rum. Pappan tyckte nog att mamman städat tillräckligt och tog sig an uppgiften att tillsammans med flickan ta reda på var ifrån lukten kom.  Först ylade pappan: men vad i hela! Och sen pep flickan; nämen herregud jag tror jag döööör!

För när pappan och flickan bestämt sig för att leta reda på vad det var som luktade så tittade de under sängen och där hittade dom - en K R Å K A, japp, med vingar och allt.  Kanske hade den flugit in genom balkongen eller så hade den fått hjälp av någon katt. Detta slapp den städande mamman se, och det är hon glad för. Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar....

Huset hade redan ett bubbelbadkar när vi flyttade in, och  jag var skeptisk. Men måste säga att det är riktigt trivsamt att ha ett badkar med plats för många och som man kan bubbla i. Till en början stod dom på parad. Frågan var liksom inbäddad på olika barnsliga vis. Nu är jag så mätt att jag vill bada. Nu har vi ju sprungit så mycket att vi bara MÅSTE bada. Jag tror jag är smutsig i mitt hår. Och vem kan stå emot sånt?

Ikväll har yngsta dottern besök av en jämngammal kompis. Dom bubblar och babblar, jag lyssnar.

Kompisen: Hajja, nästa år blir det synd om mig!

Dottern: Vaffördådå?

Kompisen: Jo för vi ska åka till Thailand i tre veckor, och när alla är inomhus för att det är så kallt här hemma så är jag på b a d s t r a n d e n !

Dottern blir tyst länge, sätter på full sprutt på bubblorna och skriker; Som jag bryr mig! Orka lixom. Har jag sagt att hennes syskon är typ tonåringar?

Inspirerad av Synne, som alltid är så flitig med kameran, tog jag en del foton på den dagliga rundan. Det var kallt idag, burr! Faktum är att jag lyckats hasa mig runt på promenad vareviga dag sedan jul. och därmed blivit piggare!

Väl hemma så såg vi en massa skridskoåkare på isen, men inte just precis här som tur var! Det är ju en öppen ränna i mitten. Ja se dessa fanatiska långfärdsidioter:)

Burr så kallt säger dom till varandra. Jag fryser ju både ena benet och näbben av mig ( säger pippin i mitten).

Nu känner jag igen mig själv. Det har tagit fram tills nu. Alla tar olika lång tid på sig för att varva ned. Jag var hemskt långt uppskruvad och därför har nedåtspiralen kommit ned till noll först nu.

Jag vet, jag har sagt det förut, det är tur att jag blev gift, att jag mötte  en man som står ut med mig. Jag  är som snurresprätt och den där eländiga fågeln arapapapapia på julafton i Kalle Anka när jag är mitt uppe i vardag, jobb, stress och ja ni vet....

 Nu är jag mera som Janne Långben. Cool, inte uppskruvad. Lugn, vill egentligen inte göra någonting. Surfa lite, blogga lite, vila. Äta lite, läsa lite, vila. En fin människa och fru helt enkelt. Detta ska jag påminna min man och mig själv om - om sisådär 2 månader, då är det fullt ös igen.