Det medföljer också en text:

Denna blogg byggs och fylls av NÄRHET - närhet i rum, tid o relationer!
Dessa bloggar är osedvanligt charmerande och söta, och syftet är att finna och att vara vänner. De är inte upptagna av utmärkelser och själviskhet. Vårt hopp är att när banden på dessa utmärkelser är gjorda, kommer ännu fler vänner ha fortplantat sig.Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!!Ge denna utmärkelsen till åtta bloggare, som i sin tur väljer ut åtta bloggare. Kopiera in texten o bilden på deras utmärkelse…”

Charmerande och söt- jag har fått en utmärkelse från min vän Baronessan. TACK TACK!Jag ska skicka den vidare, sen. Och så ska jag baronessan- anta din utmaning, nu funkar ju kameran!

Det är bäst att ni tittar på mina brända mandlar snabbt- snart är de ett minne blott!

I fas, livet i fas, allt klickar, man studsar runt i tillvaron. står emot  - har hud.

Nu är till och med reservtanken slut, extrabatteriet urladdat och huden har blivit tunnare. Igår grät jag så det skvalade för att Stefan dog i Wallanderfilmen. Lite skämmigt liksom.

När jag nästan hulkat klart intalade jag mig att det bara är på  film, till och med baserad på en bok som någon hittat på. Då grät jag igen av en annan anledning, Johanna Sällström som tagit sitt liv, det är på riktigt. What a waste.

Och då när jag ändå är ynklig kan jag inte stå emot något liksom, jag glufsar i mig av allt gott som kommer i min väg. Jag har tagit ned garden och ids inte tänka på att jag kan få hål i tänderna och bli fet(are).

Men det är ganska skönt. Att det finns upp och det finns ned. Det finns svart och det finns vitt, glädje och sorg. Jag är oftast stark men ibland är ag svag, glad men emellanåt ledsen.  Det är livet!

Jag har förstått av alla kommentarer från er bloggvänner att jag inte är ensam om att känna kalla kårar över julklappshandeln. Men vet ni? Detta är nästan som att vinna på triss..plötsligt händer det! Jag har liksom känt mig lite som Ior i mentaliteten över att jag inte lyckas julhandla som de flesta andra verkar kunna göra, och att jag dessutom inte får ihop julgodiset har nästan (men bara nästan) fått bägaren att rinna över i mitt Iorsinne...

Alldeles nyss, gjode jag brända mandlar! Precis i skrivande stund har jag smaskat i mig flera, och förundras över smaken, god, formen, fin, och allt är  liksom fulländat i min skål som snart är tom...

Så här gick det till:

3 dl florsocker och 1 dl muscovatsocker och faktiskt lite salt ner i en rengjord stekpanna. I med en påse mandlar och lite till ( 250 gram ska det vara). Lagom varmt, sockret smälter, häll av när det klibbat fast på mandlarna. Häll allt på enform med lite florsocker, separera. Klart!  

Planen idag:Fixa julklappar

Planen idag: Sprack

Till det jättestora shoppingcentrat bar det av. Laddad. Min laddade make bredvid. Kö in till parkeringen, aj aj bådar inte gott.

Ska vi ta den här? Nä, vi kollar runt lite först.

Men ska vi inte ta den här i alla fall, nu när vi är här ändå- säger jag och hör min barnsliga stämma. Vi tar den inte.

Stegar in och ut ur affärer i det gigantiska centrat. Höger och vänster och in och ut och rulltrappa och liten jävla luciakör som sjunger falskt ochusel mikrofon och skräckinjagande speaker. Och tänk att jag faktiskt inte bara måste brotta mig fram jag måste dela luft - både in och utandnings- med alla dessa skumma människor, varav jag är en av dem. Undrar om jag orkar hålla andan? Måtte julhandeln gå snabbt.

Jag är hungrig! Fan vilken barnslig röst jag har. usch, vem tycker egentligen om falsksjungande barn utom deras föräldrar och variglödhetase hittade speakern med whiskeyrösten? Bättre när jag fått mat i mig, sushin ramlar i bitar, sojan är fel soja och för salt, det blev inte bättre. Tillbaka till ruta ett. Vi köper den där som jag ville från första början i den första affären. Sen åker vi hem. En klapp. Jag är värdelös. Förmodligen på många plan - men för tillfället är jag världsasämst på julhandel.

Jag ger er Paul Kelly!

Jag har skrivit om det förr, att småpill ger mig små psykbryt i lagoma doser. Hellre hugga och stapla ved än att göra pärlplattor typ.

Idag pratade jag med en gammal kompis, som har två barn under tre år och som, när vi talades vid, precis skulle hälla upp knäcken i formarna som hon spritt ut. Jag blev alldeles svettig i nacken - detta av blotta tanken på knäcken och alla små formar och Anslagstavlan Atjooo ( ni som är födda ungefär vid samma  år som jag fattar) och stelt och för rinnigt och för kladdigt och jag köper på Konsum.

Men envis är jag också. Kanske skulle prova i alla fall, inte improvisera Winnerhorse, gör kulprovet flera gånger än en och ....ja kanske, - vad tror ni - kan jag använda bullformar tror ni?

Ibland överträffar verkligheten drömmen- i dubbel bemärkelse.

Fick precis årets första julklapp, en jättefin uppsättning påslakan. I blått och vitt randigt.

Jag blev SÅ glad!

Jag är trött. Jag vill sova. jag kommer att kunna sova jättegott i våra nya påslakan. Och - färgen blir blå i vårt sovrum. I vårt framtida sovrum.

Det är verkligen tur att jag är trött. Kommer man in i vårt sovrum så kan man rättmätigt fråga sig vad har hänt här?

Dubbelsäng i mitten, udda krukor i fönstret, ledsna orkideer.  Garderobsvägg, där en dörr är borta och två inte går att stänga. Taket är flammigt, någon innan oss gav upp betsningen eller hade grava synfel.  Väggarna är smutsgula med en åttiotalsbård högst upp. Där man lagt in lite strimmor av grönt också. Vad den föreställer - ingen aning- krusiduller kanske.

Ibland så överträffar verkligheten drömmen eller hur var det nu?

jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag aldrig har problem med sömnen, men jag känner liksom på mig att jag kommer att sussa lite ännu bättre efter det att vi renoverat i sovrummet.

Mina kollegor fasar för att åka på tjänsteresa med mig. jag är bland det tråkigaste som finns när det kommer till det. I alla fall när det gäller transporten, sen kan jag bli vanlig och stundtals ganska underhållande tror jag.

På tåget till Göteborg, tidigt: ja God natt då! Drar upp jackan och sussar som en bebis. Mina kollegor umgås, jobbar lite och fikar.

På väg hem: men nu har du ju sovit hela vägen ned, nu är du väl pigg på hemvägen?

Njaeejaanejjaavet inte, svarar jag.

Detta har hänt, jag vaknar upp i Södertälje på vägen hem; det där gick ju smidigt! Säger jag och försöker kamma mig lite.

Min kollega (det var synd om honom, han var ensam och hade bara mig till sällskap) säger ganska uppgivet: Tåget är tre timmar försenat!