I fas, livet i fas, allt klickar, man studsar runt i tillvaron. står emot  - har hud.

Nu är till och med reservtanken slut, extrabatteriet urladdat och huden har blivit tunnare. Igår grät jag så det skvalade för att Stefan dog i Wallanderfilmen. Lite skämmigt liksom.

När jag nästan hulkat klart intalade jag mig att det bara är på  film, till och med baserad på en bok som någon hittat på. Då grät jag igen av en annan anledning, Johanna Sällström som tagit sitt liv, det är på riktigt. What a waste.

Och då när jag ändå är ynklig kan jag inte stå emot något liksom, jag glufsar i mig av allt gott som kommer i min väg. Jag har tagit ned garden och ids inte tänka på att jag kan få hål i tänderna och bli fet(are).

Men det är ganska skönt. Att det finns upp och det finns ned. Det finns svart och det finns vitt, glädje och sorg. Jag är oftast stark men ibland är ag svag, glad men emellanåt ledsen.  Det är livet!