Intensiv jobbhelg, mycket intryck att sortera. Intressant att efteråt analysera vad som "står ut", vilka människor, episoder, händelser, situationer.

När man spelar huvudrollen i sin egen film så hamnar man ju i fokus. Jag hörde mig säga två riktiga grodor.

Har haft telefonkontakt med en man i chefsposition. Så många gånger att det känns som om vi känner varandra.

han sökte upp mig, presenterade sig med namn och jag sa efter att ha sagt Nämenheeeej, jag trodde du var en man!

Han tittar på mig med uttryckslös min och frågar lite osäker- men vad ÄR jag då?

Du är ju en pojke!

Jahaja, det kanske jag är.

Han reagerade inte och  jag skämdes inte förrän efteråt....

Sen satt jag på en middag i jobbsammanhang. Social kompetens på en jobbätarmiddag är väl att hålla en lagom konversation igång utan att spilla över för mycket på jobb. Och man ger och man tar.

Det var trögt runt bordet, jag höll igång konversationen. Det eskalerade, alla glodde stint ned på sina tallrikar och svarade knappt på tilltal, jag jobbade vidare som en annan allsångsledare med att få igång en konversation. Nada respons. Bara en man mitt emot som pratade jobb jobb jobb och sen pratade han lite jobb också. När jag viftat och pratat mig trött avslutar jag det hela med att vispa lite extra och min gaffel får sig en däng och skruvar sig i rekyl över mitt huvud och landar efter en elegant luftfärd flera meter bakom bordet.

Jag går och hämtar den, känner det som ett tecken- lägg ned nu, det är INTE ditt ansvar att se tlill att alla konverserar.

Jag gav upp. Det blev tyst. Innan jag går säger jag till mannen mittemot - som fortfarande satt och malde om jobbet- for f..k sake, think outside the box!

Vad han sa? Ingenting! Han torkade sig bara med servetten.

Nu har jag tillsammans med några familjemedlemmar tittat på bonde söker fru.

Men var är frun då? Frågar 8 åringen och fortsätter; det där är ju ingen bonde, det är ju en tjej.

Och den traditionella 16 åringen förfasar sig över att man kan vara homosexuell och dessutom bonde, bara det ena är ju rysligt äckligt nog.

Och jag önskar att jag kunde vara modern och smart och säga nåt i stil med: men allting är ju möjligt kära barn, men jag håller med. Nej, inte i något i detalj utan bara att programmet borde heta; Bonde söker kärlek.

Men lite "stuck" i tanken är jag. Om man är man och inte tycker om kvinnor, varför blir man kvinnlig i sina drag då? Borde man inte bli mer manlig liksom? Eller menar man att de homosexuella männen egentligen skulle ha varit kvinnor, och varför är då inte lesbiska kvinnor manliga i samma utsträckning?

Jag vet i alla fall att en bonde är en bonde är en bonde. Och han, hon , den eller det söker kärlek och inte en fru.

.. kan jag va mig själv, en gammal Docent Död låt. Så bra!

Kommer osökt in på att bakom ratten kan jag va mig själv.

Jag kör min lilla bil, brum, brum.  Kör man långt stöter man på hinder. Och ibland tar sig dessa hinder uttryck som bilister som kör illa- jag är naturligtvis immun.

Plötsligt hör inte bara jag - utan även min medpassagerare mig säga, nämen hörrö du din jävla piplarsson, åk iväg med din kastrullbil nu, eller ta ditt helskägg och kör ut för fan! Jag glömde liksom bort att jag inte var ensam i bilen.

Men min medpassagerare var snäll, hon sa ingenting, men hon började gapflabba när jag väste lite lågt till en bil i mittrenen: Nu får du flytta på dig ditt fnask här ska jag fram.

På något sätt tycker jag att det är OK att säga just fnask, kanske för att det kan associeras till snask. Dessutom låter det snällt och lite roligt.

jag vet att det är flera med mig som kallar sina medtrafikanter vid ord som de kanske inte vill blogga om, men jag är ärlig jag! :)

Har hälsat på kompisar i Halmstad!  Det var låååångt dit och nästan ännu längre hem. Menm det var det värt!

Vem sätter regeln för hur vi ska vara, hur jag ska vara, hur Calle ska vara och du ska vara som svensk? Är det verkligen så att vi kan nedärva egenskaper, ett helt folk. Svenskar är si och svenskar är så.  Fredrik Lindström berättar, det finns dokumenterat och allt som oftast kommer små rapporter om hur vi svenskar är- är det inte ganska sorgligt? Att man kan kategorisera ett helt folk, hur var det nu, jo, som svensk kan jag ju inte klaga på matenför det gör vi inte. Begränsande.

Säger man att mjölet ska ta slut tillräckligt länge så nog fan tar det slut!Säger man att ett helt folk är på ett visst sätt får man dem till det, eller? 

Sen kan vi dela upp oss också, lite olika är vi nog. Kvinnor är loosers. Allt enligt alla dessa rapporter. Vi är loosers på arbetsmarknaden och i löneförhandlingen och vi är dåliga på att förhandla. Som en annan vedertagen sanning, det matas vi med. 

Utmana den svenska bilden! Skryt lite lagom.  Tillsammans kan vi förändra- göra Sverige till en bättre plats att vara på och vänta in den rapport om hur vi svenskar är som säger: svenskar är ett folk som skryter lagom mycket, och är det fel på maten säger de till.

Det här med skryt är ju högst personligt, när går gränsen, man ska inte förhäva sig, brösta upp sig, tuppa sig, skryta, vara självgod ( tänk bara  på hur många synonymer det finns inom det området, som islänningarnas ord för snö).   Nä usch. Eller?

Är det inte din och min förbannade skyldighet att hävda vår rätt, att acceptera och frmahäva de egenskaper som gör oss unika- är du bra på något- säg det! För dig själv till att börja med! Och säg till när maten smakar pyton.

Femhundratolv saker att hålla reda på, flamsor på halsen, nästan imma på glasögonen, mobilen i byrålådan och fullkomlig snurr på jobbet. Hur attans mycket hinner man inte med en dag på jobbet? varför har just jag ett komihåg som en annan superdator, varför har jag fotografiskt minne, kan jag inte bli lite glömsk?!

Faktiskt, det är inte bara en gåva.....

Efter en sån här dag finns det sämre avslutnignar på än att gå på bio med två entusiastiska åttaåringar. Vi såg Mamma Mia och dom såg helt andra saker än jag! Helt klart! Och så blev dom lite kissnödiga, i olika omgångar. Så smaskade dom popcorn, mycket högt.  Gulligt.

Idag har jag baske mig överträffat mig själv.

Kör fram bilen! röt jag till min man på fars dag.

Han lydde, något förundrad.

Sen körde jag fram min egen bil.

Städade dem båda, minutiöst, med alla möjliga attiraljer, det mesta hette något med turle.

Fint blev det.

Sen har jag bakat matbröd.

och nu  är det stopp. Någon ordning får det lov att vara!

Idag har vi påtat i den lilla trädgården. Det är lite vemodigt. Löv och påminnelser om svunna tider, då när allt stod i blom. Men nu, avskalade skrammelkvistar som vajjar i vinden och säger- låt mig vara, jag vill sova fram tills i vår! Vemod i trädgården.

Efter påtandet skulle det fikas. Med en kompis i ett stort köpcentrum. Jag köpte en kokbok till yngsta dotterns kompis som fyller år i dag.  Det började redan på infarten till den gigantiska parkeringen. KÖ! Efter att jag blivit nedtutade av en bilist bakom var jag färdig att ge upp, ens innan jag parkerat bilen! Väl inne var det knökfullt med folk, hysteriskt. Slogs av att alla verkade jäktade, inte glada. Jag är mycket noggrann med att säga ursäkta när jag nuddar någon rent fysiskt, eller bara kommer för nära någons sfär. Jag märkte på ett brutalt sätt att jag var ganska ensam om det. Jag åkte än hit än dit, folk suckade och vi krockade, det var helt enkelt för jävligt!

Vad är det med folk egentligen?

Mynta och alla andra - man får gnälla i sin blogg, man får ha bad blogg days, detta var min!