Jag vill gärna se det framför mig: hur jag tar med mig min virkning eller stickning i bilen eller på tåget. Hur jag sitter i ett hörn en skön höstkväll och vispar runt med mina verktyg - och vips kommer det ut en tröja eller en vacker sjal.

Jag vill liksom filtrera bort all nackspärr, allt garnhelvetesjävlatrassel, och prestationsångesten elelr nåt.

Gudarna och min familj ska vet - och de senare VET, att jag har försökt. Jag fattar inte beskrivningen, jag improviserar, jag glömmer bort åt vilket håll jag ska virka eller sticka, och jag ger upp.

En symbol över detta, själva kapitulerandet kanske, tog sig uttryck i en tröja. Grå. Skitsnygg. På bilden. Till mig från början. Men sen till maken - tröjan blev jättelång. Jag knixade och grejade med tröjan som länge (drygt 6 år)låg i garderoben. Ska jag kasta den här nu, standardfrågan från maken. Nej för sjutton.

Men sen, ut med den bara, han kastade äntligen tröjan som saknade ena ärmen( den blev aldrig av).  Vi blev lättade alla tre, maken, jag och den lemlästade tröjan.

Mitt ambivalenta förhållande med handarbete började redan i småskolan. brodera. Shit va kul. Jag ska brodera små kaniner. Måste jag verkligen göra stygnen som de säger, äsch jag improviserar lite. När jag var klar hade jag presterat de mest breda och ofantligt korta kaniner jag och framför allt syfröken skådat. Lena som älskade att brodera och följa mönster slutförde kaninerna. Lena arbetar idag med statistik. På heltid.

Nä nu ska jag virka världens längsta mask!

Jag fyller år i oktober. Länge raljerade jag över att jag till en födelsedagsmiddag i mitten av den månaden plockade trattisar. Det klinkiklonkade lite av frost när jag la dem i korgen.

Idag plockade jag både trattisar och en del gula. Inte tillstymmelse till klonk. Nu har jag ett annat datum att raljera över.

Kom just på ett eget ordspråk:

Visa mig din blogg och jag vet vem du är - eller vill vara.