Vi är alla barn av vår egen tid, klyschigt javisst, men sant. När jag växte upp levde det kvar någon slags anda, god eller ond jag vet inte, om att alla var lika värda, om att vi kunde göra saker tillsammans och ord som solidaritet hade en innebörd.  Mycket bra fångat i filmen Tillsammans. Slutscenen där de spelar fotboll i snön!

Sen kanske det inte blev som vi tänkt oss riktigt. Det är egentligen skitsamma. Det är inte det jag är ute efter.

Idag fostras barn till att vara individualister, ju mer individuell du är desto större framgång. Hur blir det i framtiden?

Jag säger som min gamla farmor; var ska vi göra av alla dessa individualister?

och tillägger: i ett samhälle som snart inte mäktar med fler soloartister.

Solidaritet sa jag, är inte det ett gammalt sosseord sa mina tonåringar.

I´m concerned.