Ibland försöker jag påminna mig om att stanna upp och betrakta det jag har. Vara tacksam.

Det är sorgligt att många av oss homo sapiens inte uppskattar det vi har förrän vi blir omtumlade, omskakde, av sorgliga och gripande händelser.

Man kan liksom inte gå omkring och vara tacksam varje dag, om man inte är religiös kanske. Jag borde kanske ha blivit religiös?  Jag har försökt som fan, men inget hände typ, jag fick inte kontakt med Gud.

En historia som jag bär med mig, som präglat mitt sinne för tacksamhet över livet är min yngsta dotters födelse.

Jag hade en ganska normal graviditet, dock något förhöjt blodtryck. Jag gick på kontroller som sig bör. På tisdagen påskveckan år 2000 var jag på sedvanlig kontroll. En bit att åka eftersom vi bara i min hemkommun har Mödravård, det här var ett läkarbesök. Samma procedus, samma värden. Läkaren, en invandrarkvinna sa till mig:

Du ser konstig ut, jag vill att du kommer tillbaka på torsdag!

Konstig och konstig tänkte jag, jag är ju för attan gravid, men ska jag verkligen åka in på skärtorsdagen?

Ja det ska du!

Sagt och gjort, torsdagen kom, jag åkte dit för att "hon tyckte jag såg konstig ut" . Samma procedurer, men denna gång, inte bra, det var något med blodtrycket, och något med flödet till bebisen. Fick stanna kvar för observation. En enda sak skulle jag vara uppmärksam på; om jag fick flimmer för ögonen.  Men det glömde jag bort. Inte förrän en sköterska som gick mig i hasorna hela tiden frågade- har du haft flimmer för ögonen- sa jag att det hade jag minsann haft. Havandeskapsförgifning kommer smygande, jag var helt väck i skallen, som efter en svår tentamen. Jag skulle bli igångsatt.

Vankade av och an och väntade. Ideliga prover, ständig bevakning. Stressande. Min man kom och gick, åkte hem. Somnade. Vaknade, måste på toaletten. Sköterskan som kollade mig ville passa på att kolla bebisen när jag ändå var uppe. Inget hjärtljud, bara mitt. In med en apparat, bebisen kämpade för sitt liv såg jag på skärmen, moderkakan hade lossnat och nu var det brådis på riktigt. Min ryska barnmorska gav mig ett uppriktigt svar på min fråga: kommer det här att gå bra?

jag vet inte.

Från det att det upptäcktes fram tills dess vår yngsta dotter är född dröjde det 8 minuter. Urakut kejsarsnitt.

På uppvaket, dit min stackars man kom, kunde han följa en kraxande stämma fram till min säng. Jag kände en otvungen lust att berätta mitt livs historia och den tacksamhet jag kände över att vara vid liv och att vi fått en fin liten dotter. Sköterskorna fnissade nog lite gott. Och försökte nog arbeta lite också.

Dottern repade sig så småningom, det var ganska länge ovisst om hon fått några skador. Det har hon inte.

Varje gång jag ser mitt lilla barn känner jag en sån djup tacksamhet. Det gör jag fortfarande, väldigt ofta, jag vet att jag skämmer bort henne, mer än de andra två. Men det gör liksom ingenting.

Jag är bara så himla glad att hon finns, att jag finns (för det var fara för mitt liv också) och att livet känns rätt störtskönt!

 

Baronessan

15 oktober 2008 12:32

Igår kände jag mig så där otroligt tacksam att få leva. Var ute med kameran i det vackra höstvädret och kände att allt bara var härligt och inga bekymmer tryckte ner. Men visst har du rätt i att man glömmer det där med tacksamheten. Jag har också en yngsta dotter som jag är extra rädd om sedan en operation när hon var 2 månader. Inget annat fanns i hjärnan just då.

http://viskning.blogspot.com

 

susanne

15 oktober 2008 22:22

tacksamhet är viktig jag blev aldeles tårögd av din berättelse tacksam att du delade med dig!

http://supermamman.bloggagratis.se

 

Winnerhorse

15 oktober 2008 22:38

Tack mina vänner Baronessan och Susanne!

 

Synne

16 oktober 2008 08:09

Tänk om inte den här kvinnliga doktorn sett att du såg konstig ut. Då hade jag kanske inte suttit här och skrivit kommentar till dig.
Livet tar såna vägar ibland att man blir helt matt och yr.
Jag är tackasam för att jag får besöka din blogg och bli bättre känd med dig.
Stor kram till dig vännen.
Synne.

http://nabolandet.blogspot.com

 

winnerhorse

16 oktober 2008 08:37

Synne - precis så tänkte jag, undrar vad hon såg den där läkaren? henne har jag att tacka livet för!

 

kamilla

19 oktober 2008 19:29

Ja verkligen trost att man inte kan uppskatta det man har i stället för att alltid vilja ha det man inte har eller kan få :s

http://finnsanglar.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej bloggen och dess tappra läsare!   Idag gör jag ett upplägg i dagboksformat. Men jag pratar inte om idag utan om en annan dag. Jag skulle till ett sjukhus för att hämta ut en apparat för att mäta blodtrycket under 24 timmar. Tänkte mig väl e...

Jag måste bara berätta om vår tur till Island. Sedan vi träffades 1989 har vi pratat om Island min käre make och jag. Ibland har vi kikat på resor , men det har fallit på priset. Men detta får väl gå under devisen Plötsligt händer det, nämligen ...

Efter en lång bortavaro är jag nu närvarande. Känns bra.   Byte av jobb. Insikt om att jag faktiskt är en trygghetstörstande människa, ett vanedjur, tillika mer som lille skutt än Tiger. Sen har jag sysslat med att acceptera Lille Skutt i mig. ...

Härförleden var jag på möte. Fyra personer från ett företag hade bjudit in mig för att förklara en undersökning. Det flöt på fint. Fyra kvinnor och en man. Men efter en timme kände jag mig vred. Efter ytterligare tio minuter insåg jag att om jag inte...

Detta är en alldeles sann histora. Plats och människor är avidentifierade med hänsyn till deras integritet och självaktning.   En kvinna ska ha lönesamtal med chefen. För ett antal år sedan. Chefen är pensionsmässig, sjuklig, auktoritär och snål....