Jag har en hippiemamma och en hippiepappa. Skilda, utan sorg och bedrövelse, när jag var tre år. 

I den splittrade hippiefamiljen firades det jul lite stötvis. Litte hipp som happ, lite hippies som happie ( ursäkta, jag var bara tvungen).

Min pappa julpyntade med:

En liten skär trägris som hade en flagga där det stod Ned med julen! Och en julkaktus, som han för övrigt hade framme hela tiden.

De gjorde nog sina försök på varsitt håll men det blev liksom inte riktigt juligt. Det skulle vara pusslet då. Julpusslet som kom fram varje år ( ja olika förstås) hemma hos mamma, jag glömmer aldrig när jag hittade biten med hästens öra på!

Sen - många år senare - omkom min älskade, finurlige storebror i en olycka, precis vid jul.

Då och sedan dess kom det av sig alldeles. Julfirandet. Min man står för allt juligt här hemma - det är kärlek det - att jag låter honom hållas och han respekterar min inställning. 

Min kära, kloka väninna sa en gång en sak om julen som liksom etsat sig fast. Ju närmare den oundvikliga separationen hon och hennes man kom - desto större julkrans på dörren.  

Ibland försöker jag påminna mig om att stanna upp och betrakta det jag har. Vara tacksam.

Det är sorgligt att många av oss homo sapiens inte uppskattar det vi har förrän vi blir omtumlade, omskakde, av sorgliga och gripande händelser.

Man kan liksom inte gå omkring och vara tacksam varje dag, om man inte är religiös kanske. Jag borde kanske ha blivit religiös?  Jag har försökt som fan, men inget hände typ, jag fick inte kontakt med Gud.

En historia som jag bär med mig, som präglat mitt sinne för tacksamhet över livet är min yngsta dotters födelse.

Jag hade en ganska normal graviditet, dock något förhöjt blodtryck. Jag gick på kontroller som sig bör. På tisdagen påskveckan år 2000 var jag på sedvanlig kontroll. En bit att åka eftersom vi bara i min hemkommun har Mödravård, det här var ett läkarbesök. Samma procedus, samma värden. Läkaren, en invandrarkvinna sa till mig:

Du ser konstig ut, jag vill att du kommer tillbaka på torsdag!

Konstig och konstig tänkte jag, jag är ju för attan gravid, men ska jag verkligen åka in på skärtorsdagen?

Ja det ska du!

Sagt och gjort, torsdagen kom, jag åkte dit för att "hon tyckte jag såg konstig ut" . Samma procedurer, men denna gång, inte bra, det var något med blodtrycket, och något med flödet till bebisen. Fick stanna kvar för observation. En enda sak skulle jag vara uppmärksam på; om jag fick flimmer för ögonen.  Men det glömde jag bort. Inte förrän en sköterska som gick mig i hasorna hela tiden frågade- har du haft flimmer för ögonen- sa jag att det hade jag minsann haft. Havandeskapsförgifning kommer smygande, jag var helt väck i skallen, som efter en svår tentamen. Jag skulle bli igångsatt.

Vankade av och an och väntade. Ideliga prover, ständig bevakning. Stressande. Min man kom och gick, åkte hem. Somnade. Vaknade, måste på toaletten. Sköterskan som kollade mig ville passa på att kolla bebisen när jag ändå var uppe. Inget hjärtljud, bara mitt. In med en apparat, bebisen kämpade för sitt liv såg jag på skärmen, moderkakan hade lossnat och nu var det brådis på riktigt. Min ryska barnmorska gav mig ett uppriktigt svar på min fråga: kommer det här att gå bra?

jag vet inte.

Från det att det upptäcktes fram tills dess vår yngsta dotter är född dröjde det 8 minuter. Urakut kejsarsnitt.

På uppvaket, dit min stackars man kom, kunde han följa en kraxande stämma fram till min säng. Jag kände en otvungen lust att berätta mitt livs historia och den tacksamhet jag kände över att vara vid liv och att vi fått en fin liten dotter. Sköterskorna fnissade nog lite gott. Och försökte nog arbeta lite också.

Dottern repade sig så småningom, det var ganska länge ovisst om hon fått några skador. Det har hon inte.

Varje gång jag ser mitt lilla barn känner jag en sån djup tacksamhet. Det gör jag fortfarande, väldigt ofta, jag vet att jag skämmer bort henne, mer än de andra två. Men det gör liksom ingenting.

Jag är bara så himla glad att hon finns, att jag finns (för det var fara för mitt liv också) och att livet känns rätt störtskönt!