Vi är duktiga på en sak, min man och jag - att arrangera fester och middagar. Våra respektive 40 årsfester talades det om både länge och väl, och så även vår bröllopsfest.

Visst det kan vara en talang, men mycket handlar ju också om gästerna, som måste bära upp den kostym man syr så att säga.

Ett mycket bra tips på att få fart på en fest modell större är att gästerna i samband med att de tackar ja även anger sin bästa partylåt genom tiderna. Då blir det fart på dansgolvet kan jag säga!

Vi brände dessa cdskivor som vi lyssnade på på festen, och gästerna fick även ett ex med sig hem som tack.

Igår rann det av bara farten, vi åt och drack och skrattade och dansade lite, sen var klockan tre och det var dags att nanna kudden.

Det blev lyckat, men vi höll på att få ställa in hela middagen. Min man fixar och donar i köket, klockan är väl bortåt halvfem. Jag grejar i vardagsrummet. Man ser en bit av köket från vardagsrummet, hallen förenar. Plötsligt hör jag ett riktigt brak och en duns. Då har redan en tallrik gått sönder, men detta låter betydligt högre.

Vad i hela.....hinner jag tänka när jag ser min man ligga raklång på golvet, diagonalt med trappan, han är en stor man, ligger som en pinne helt rak. Jag har alltid hysteriskt roligt när det kommer till när folk snubblar och har sig och känner liksom för att flabba rakt ut, men håller igen, tror jag sätter fram handen för munnen för att dölja skrattet när jag frågar ; men herregud hur gick det?

Bra, tror jag, piper maken ynkligt.

Skrattattacken är nu oundviklig!

Han hade i full galopp haft ett ärende bortanför köket, snubblar på en penna, faller på ryggen, benen rätt upp, slår tårna i ett trappsteg (Nu snackar vi högt upp), tror att han ska dö och möts av mitt gapflabb.

Men vi hade det trevligt och jag är förlåten!