Häromkvällen kom ett hunddagis på tal. jag skojade med denjag talade med och sa- jag undrar när hundarna har fruktstund, eller nej förresten benstund? Sitter Fido på klistermärket Bananen på golvet och Bosse bredvid på nyckelpigan och så leker hunddagisfröken björnen sover med dem? 

Min diskussionspartner tyckte nog jag spårade ur lite när jag fantiserade om utedagar och matsäck och skridskor och allt sånt som jag lärt mig att man gör på dagis. Fast för hundar. Det kändes gulligt liksom. Fido har ätit duktigt och bajsat och sovit middag idag!

Då fick jag till min bedrövelse höra hur de gör på de där hunddagiset egentligen- stänger in dem i burar! Annars skulle de ju bara bråka! Jag börjar nästan snyfta, usch!

I morse i det som kanske i vissa familjer stavas lugn och ro och njutbar frukoststund var det som vanligt kaos och inferno. Kanske lite mer än vanligt.

Sonen brummar nedför trappan, mot skorna, mot bussen, men det vill sig liksom inte.

Fan jag hittar inte min ena dojja!

Omöjligt säger jag, du har storlek 46 - den finns här någonstans! Det är bara att leta!

Och det gjorde vi, letade alltså! Det lustiga och konstiga var att det stod två skor bredvid varandra, storlek 46, en helvit(sonens) och en vit och röd(mannens).

Sonen ringer till sin pappa: Ähum, har du sett min sko? Nä säger pappa. Jag frågar, skriker liksom bredvid, har du kollat nedåt,mot marken,  hur ser dina skor ut idag?

Åh fan, en av varje säger maken och pappan.