Ikväll, direkt efter jobbet ska jag åka på en egen retreat! Jag har redan packat bakluckan med gummistövlar och flera kassar i olika storlek.  

Mot Sherwoodskogen! Jag kan gå i flera timmar. Själv förstås. Jag sjunger, visslar, pratar och letar svamp. Blir jag trött sätter jag mig på en sten. Sen sjunger jag lite till. Provar mig fram liksom.

En gång, efter en särdeles lyckad tur i skogen - trattkantareller, soppar, svart trumnpet och en gigantisk blomkålssvamp ledde det till extra högljudd sång. Jag har alltid nära till Elvis  i skogen, det blev nog Love me tender. Sen mötte jag en gubbe med en svart hund. de sa ingenting. Jag hade sjungit så pass högt att jag inte hört dem alls, de bara stod där framför mig.

En annan gång, då var det nog mer högt rensonemang, inget djuplodande precis, nä inga dikter. Det var snarare något i stil med: men vad i helvete, det fanns ju jättemycket svampar på andra sidan berget och här växer inget alls, (nu med mycket ljus röst) svamparna kom fraaam! Jag stannar. Det luktar äppelkaka! Och kaffe! Hjälp jag hallucinerar, bäst att åka hem. Så hör jag ett fniss, och tittar liksom lite över axeln, där sitter ett äldre par och fikar i mossan. Dom log mycket glatt, dom hade säkert hört hela mitt högljudda resonemang, inte bara det avslutande där jag med bebisröst försökte ropa fram svamparna.

Sådana gånger vill jag ha en egen privat skog.

Visst är det väl konstigt med namn. Vissa har ett klockrent namn medan andra måste vänja sig vid sitt.

Jag vet en liten flicka som har det perfekta namnet, nämligen Maja. Man kan lätt beskriva henne som väldigt pratsam. Därför kan man också kalla henne för BabbelMaja, eller PratMaja - det perfekta namnet på henne.

För en tid sedan var Maja med sina föräldrar på en liten tillställning med företrädesvis äldre människor som lät sig bedåras av Majas charm. Hon sjöng alla sånger hon kunde, och lade ut texten om både ditt och datt.

Mamma tyckte efter en ganska lång tids oavbruten underhållning att Maja tog lite väl stor plats och sa lite viskande: Maja kan du inte låta någon annans röst höras ett tag?

Maja tittade storögt på sin mamma och såg ut som om hon inte tyckte att hon var klok. Sen öppnade hon munnen och sjöng Bä Bä vita lamm med en brummig, förställd röst. Efteråt frågade hon:

Var det den rösten du menade mamma?

Jag måste bara få tipsa om detta, ett fantastiskt "recept"

Man tar en banan, inte en sån som börjar bli brun, nej den ska vara spänstig och åt det gröna hållet. Ett kilo spänstiga bananer tack!

Man skär bananen - men först ska den skalas. Skalet kan man om man vill koka buljong på eller slänga på komposten.

Sen tar man en bit mörk choklad, riktigt, riktigt mörk, så där så att det drar på sidan i munnen, man lägger en liten bananbit på den mörka chokladen och för den långsamt in i munnen.

Andra gången går det liksom fortare, sen tappar man räkningen och VIPS så är all choklad och alla spänstiga bananbitar borta!

Efter en skön sommar, oftast i hallonsnåren, kom jag till en rad insikter. Nu har det gått en dag i mitt nya liv och jag är nöjd. rastlösheten och otåligheten är mina ständiga följeslagare, så jag gör en utvärdering i slutet av denna månad,för har det fallit väl ut så har jag fortsatt.

Nyhet ETT: den yngsta går hem samma tid varje dag från fritids. Jag åker inte och hämtar henne. Det är ungefr 400 meter mellan hemmet och fritids. Vi lägger ut en nyckel och laddar med juste mellanmål hemma.

Vinst: TID, mindre stress, och en liten flicka som känner sig lite större.

Nyhet TVÅ: Vi slutar äta middag på kvällen, det räcker med förstärkt fika.

Vinst: TID, och mindre stress!

Jag satte ned ett frö, jag satte ned flera.  Purpurvinda 

Jag tänkte- dessa har jag sett förut, i Grekland!

Purpurvindor!

Blomman för dagen sprider sig- här har den nästlat sig in hos de stolta dahliorna. Men dom verkar tycka att det är OK.

Inte alls i Grekland!  Utan framför huset. Purpurvindor mot svart och vit bakgrund, vackert va!?

Det är ju nästan, men bara nästan ett Hallelujah moment, när man får till en sån här bild!

Suger ut det sista av semesterdagarna!

Var tidigare idag i skogen med min pappa. En riktig svampexpert. Mmm gula kantarellerna hägrade................men vi blev besvikna, trots att vi höll oss till kärr.

Men, vi hittade massor med KarlJohan svampar, helt perfekta, inte tillstymmelse till mask i dem!

LYCKA.

En reflektion jag gjort är den här.

Kossorna fiser och isen smälter. 

Bilen är farlig och glasen ska sorteras.

Du ska äta, vara och köpa ekologiskt.

Ingen kommer med facit.

Al Gore är upphöjd till någon slags Gud i detta virrvarr av motsägelsefulla uppmaningar.

"Alla vill göra något åt miljön men ingen vill ändra sitt liv". Nä men ingen vet ju HUR.

Vet ni;

En liten Helsingforstripp med färjan från Stockholm tur och retur spyr ut lika mycket skit som bilarna gör i Stockholms innerstad.....på ett år.

Blir skeptisk. Läste det i tidningen( jo jo, då måste det ju vara sant eller hur?).

Vissa forskare menar att detta med klimatet och förändringarna är naturligt, allt går i cykler, ingen fara. Andra menar att jorden har feber men att det går att göra något åt det. Det tredje ledet, som man hör mycket av här hemma i Sveriger basunerar ut att det i stort sätt kört om vi inte gör vissa förändringar i vårt livsmönster och beteende. Jag känner mig som en bil som slåss mot en färja. Är det bara vi i Sverige som ska bry oss om miljön? Blir det lite bättre här då och Polen, övriga öststater och Asien får lida i sitt eget lilla hörn?

 Så länge alla dessa "tyckare" och försåsigpåare inte har något konkret att komma med så blir jag skeptisk.

Jag älskar förvisso de böljande stränderna kring Skånes kust.

Men, men skärgården lite längre norrut är också ofantligt vacker.

- Kolla mamma, jag kan göra bomben!

Ja, vad duktig du är!