Livet som en bergochdalbana ibland. Upp och ned, ned och upp, förlorar mig i förvirring. När det är ned petar jag på varje sten och tänker- fan vilken ful sten, vad har den här att göra? Är det upp - jippie, jag ska nog köpa ett grustag!

Jag har en nästan outsinlig energi. Ibland tar den slut. Då drabbas jag av existensiella tvivel- känner mig lurad, var det verkligen det här jag suktade efter i unga år- att bli vuxen- var det verkligen det här?

Bli vuxen och bestämma själv, kommer ni ihåg? Jag ville skynda mig att bli vuxenoch jädrar vad jag ska bestämma själv då, tänkte jag. Ska sova med skorna på i sängen och käka godis och aldrig borsta tänderna.

Nu har jag varit vuxen ett tag, och undrar om jag inte ska skriva till Allmänna reklamationsnämnden ändå. Jag bestämmer ju inte ett skit.

Åker med i stormen som ett rö för vinden, skriker till ibland- hallå- jag vill göra så här i stället- men överröstas av det vanliga bruset i en familj, så jag bara tumlar vidare. Någonstans, väldigt avlägset så är det någon i familjen som undrar vad det var som lät, pep det inte lite grann någonstans?

Men sen går det över, jag står där med min energi, mina glada tillrop, min glada läggning och hejar på, stretar vidare och tänker- äsch, det blir nog bättre sen, när jag blir pensionär...........då jädrar!