Jag tror att det är med skogen som med ganska mycket annat, hate or love. En del konstaterar att ja där är en skog medan många av oss andra förknippar skogen med olika känslor.

Vi svenskar har en alldeles särdeles förmåga att förhålla oss till skogen. Varför? Jo för att den finns! I många andra länder finns knappt någon skog kvar, eller har aldrig funnits.

Mitt förhållande till skogen började i samband med att jag kunde tulta omkring.   Min pappa baxade ut mig, satte ned mig i mossan och älgade iväg för att leta svamp. Jag hann aldrig med. Hade två alternativ; att bryta ihop fullständigt eller utforska min egen väg, först tultande, lite senare gående i snabb takt, men aldrig lika fort som min far, jag valde som ni förstår det senare.

Jag slogs av en sak idag, som jag berättar för att den fascinerar mig och inget annat. Går i skogen,oftast mycket långt och numera i pappas takt ( jippie!) lite hit och dit, men plötsligt, så känner jag igen mig, det är en svamp som står snett, ett extra långt grässtrå en extra vacker liten plätt, en stubbe eller whatever. Att jag lägger märke till - till synes- barnsliga detaljer i skogen, har nog med barndomens utforskningar att göra- jag var tvungen att memorera vägen för att hitta tillbaka.

Tilläggas bör att jag aldrig, oavsett hur lång turen är, går vilse.

I skogen är det jag och älgarna, we rule!

Karl Johan och kantarell. Idag sjöng jag We all live in a yellow submarine! Rekommenderas. En alldeles lysande skogstrudelutt.