Ikväll, direkt efter jobbet ska jag åka på en egen retreat! Jag har redan packat bakluckan med gummistövlar och flera kassar i olika storlek.  

Mot Sherwoodskogen! Jag kan gå i flera timmar. Själv förstås. Jag sjunger, visslar, pratar och letar svamp. Blir jag trött sätter jag mig på en sten. Sen sjunger jag lite till. Provar mig fram liksom.

En gång, efter en särdeles lyckad tur i skogen - trattkantareller, soppar, svart trumnpet och en gigantisk blomkålssvamp ledde det till extra högljudd sång. Jag har alltid nära till Elvis  i skogen, det blev nog Love me tender. Sen mötte jag en gubbe med en svart hund. de sa ingenting. Jag hade sjungit så pass högt att jag inte hört dem alls, de bara stod där framför mig.

En annan gång, då var det nog mer högt rensonemang, inget djuplodande precis, nä inga dikter. Det var snarare något i stil med: men vad i helvete, det fanns ju jättemycket svampar på andra sidan berget och här växer inget alls, (nu med mycket ljus röst) svamparna kom fraaam! Jag stannar. Det luktar äppelkaka! Och kaffe! Hjälp jag hallucinerar, bäst att åka hem. Så hör jag ett fniss, och tittar liksom lite över axeln, där sitter ett äldre par och fikar i mossan. Dom log mycket glatt, dom hade säkert hört hela mitt högljudda resonemang, inte bara det avslutande där jag med bebisröst försökte ropa fram svamparna.

Sådana gånger vill jag ha en egen privat skog.